Under en tid har vi fått ta del av hur kommuner som Staffanstorp och Göteborg lite väl vidlyftigt har hanterat allmänna medel. Vi har sett hur individers okunskap, men framförallt hybris, i kombination av bristande rutiner har ”ställt till det”. Hur vissa friskolor sållar bort potentiella problemelever till förmån för dem utan bokstavskombinationer. Häromveckan fick vi även höra att Svenska Fotbollsförbundet visst hade tänkt uppmärksamma den kvinnliga motsvarigheten till landskampsmästare fast i ett annat forum.
Det som upprör mig mest är inte de facto att kommunerna missat i sina kontroller, för det är ju där det faktiska problemet för kommunen ligger. Jag har inte heller problem med att man väljer att uppmärksamma fantastiska idrottsprestationer med ännu mer fantastiska gåvor. (Det där selekterande med barnen har jag däremot svårt för.)
Nej, min upprördhet kommer av att vi inte säger som det är. Att när vi blir påkomna med ett att gjort fel, svarar vi med att fortsätta ljuga. Som jag brukar säga hemma: ”Det är bara i matematikens värld som två negativa blir positivt.”
Varför blir jag då så upprörd? Ja, naturligtvis så är det i mitt i grunden stora rättvisepatos som får sig en rejäl hurring. Här måste jag själv inse att alla inte har samma syn på rätt och fel som jag. Vi är olika. Men jag tror också att anledningen till att jag blir upprörd är att det känns som om de försöker lura mig. Jo, visst jag är blond, men det innebär inte att du kan förutsätta att du är smartare än mig. Och slutligen, så blir jag helt enkelt väldigt besviken på människan. Att vi inte har mer respekt för varandra.
Vad är det då som är så skrämmande med sanningen?
I förtroendepositioner är det självklart. När någon har gett mig förtroendet att representera dem vid makten och så skiter jag dem rätt i näven. Naturligtvis inget bra. Jag kommer troligtvis inte att få förtroendet igen. Men, å andra sidan har jag inte misstolkat mitt uppdrag när jag missbrukar det? Är jag rätt person på rätt plats? Det jag inte förstår är hur det kan vara så farligt att säga: ”Ja, du har rätt. Jag tänkte fel där och det blev inte bra.” Oavsett vad konsekvenserna blivit av ditt fel agerande, så har det ju redan blivit fel. Du kan ta tillbaka det. Men du kan stå för det.
(Innan jag lämnar er så vill jag klargöra att jag är medveten om att även Uppdrags gransknings vinklingar och angreppssätt bör ifrågasättas. Detta är en krönika och inte en vetenskaplig disputation).
Ja, att tillägga är att detta är min sanning. Det intressanta är, vilken är din?
Louise Dock
Krönikör
