Föreställ er arketypen av en konstnär: avslappnad bohemisk elegant, plirande nyfikna ögon, en till synes nonchalant knuten scarf runt halsen. Ett säreget klingande sätt att tala som styr drömmarna mot Berlin, New York, Paris….. Voilà, här är han, den urskånske monsieurn Pontus Carle. Bjäreliv hittade honom i kombinerade ateljén och bostaden i centrala Vejbystrand. Ett stort schabrak till hus, byggt av en återvändande
svenskamerikan på 1920-talet, och en gång lanthandel i byn.
Pontus Carle föddes i Lund 1955, mamma är från Ängelholm och mormor hade sommarhus i Skälderviken. Det var där Pontus tillbringade sin barndoms somrar och det var där han lekte med sina kusiner.
So what? Jo, för att de där sommarlekarna med kusinerna kom så småningom att skildras i en av Sveriges Televisions mest populära ungdomsserier genom alla tider. Ebba och Didrik. Manuset skrivet av Pontus kusin Christina Herrström (vilket också är det efternamn som står i Pontus pass). Serien spelades in 1989, delvis i Skälderviken, delvis i Båstad och på Bjärehalvön. Pontus är en av förebilderna till de franska kusinerna som figurerar i den underbara TV-berättelsen.
Hur kan kan vara det? Jo, för att han fyra år gammal flyttade med sina föräldrar till Paris (hade inget val) och har bott där sedan dess. I varje fall delvis. Han bodde tio år i New York, har fortfarande kvar lägenhet och ateljé i Berlin, där han bor på deltid sedan 1990-talet.
– Jag kommer ändå upp hit till Skåne ganska regelbundet. Tillräckligt för att inte börja längta. Från Berlin går det ju väldigt fort, vill man beställa kaffe får man skynda sig annars hinner man inte dricka upp innan planet landar på Kastrup. Åker jag från Paris blir det oftast med bil. Då passar jag på att hälsa på vänner utefter vägen, stannar till och äter middag och sover över.
I sommar har Pontus som vanligt spenderat hela juni, juli och augusti i sitt sommarresidens. Han var här lite grann i mars, hela april och kommer tillbaka några svängar i oktober och november.
– Då är det trevligt att vara i huset. Jag brukar tända en brasa i öppna spisen. Träffa kompisar. Att fira Mårten Gås är en tradition vi gärna håller på.
Pontus har ägt den gamla lanthandeln sedan han var i tjugoårsåldern.
– Jag hade tur. Min farfar ägde en handfull strandtomter här nedanför så jag kunde byta en av dem mot det här huset.
Det är alltså drygt fyrtio år. Och det är i år också 40 år sedan den då 21-årige parisskåningen bestämde sig för att det nog skulle passa honom bra att försörja sig som konstnär på heltid.
– Så i år ger jag ut en coffee table book med några av mina verk dokumenterade. Jag vet inte direkt hur många tavlor jag målat totalt, men runt ett tusen är det nog. Flera av dem kommer med i boken, det är helt säkert.
Pontus Carle finns representerad på massor av gallerier och konsthallar runt om i världen. I många privata samlares hem också, förstås. Framför allt i USA eftersom han ju bodde så länge i New York, under en epok när det var som populärast att investera i unga kontemporära konstnärer.
– Ganska tidigt hade jag fått för mig att det var författare jag ville bli. Sedan skrev jag filmmanus och gjorde egna filminspelningar med Super-8-kamera, likt många andra ungdomar på den tiden. Men när jag fyllt 16 år insåg jag att det var konstnär jag ville bli. Det kändes inte så dumt att få hålla på och måla, man kunde bo var man vill och resa mycket. Mer praktiskt än att filma. Säkert i viss mån påverkad av min mor, Gull Rosdahl, som är konstnärinna och faktiskt hade sin sista utställning för bara några år sedan. Hon och pappa är nu båda över nittio år så hon har fått dra ner på tempot en aning.
Föräldrarna härbärgerar i sitt hus i Skälderviken om somrarna, annars bor de kvar i Frankrike och fick skjuts med Pontus när det var dags att köra hem i början av september. Pontus egen familj består av livspartnern Gwenola, som är etablerad skådespelerska hemma i Frankrike, och deras två vuxna döttrar. Gwenola är förödande charmig och har ett smittande sinne för humor. Pratar svenska med lika oemotståndlig accent som sin svenskfödde tvillingsjäl. Pontus och hon är det arketypiska konstnärsparet. Som hämtade ur en fransk feel good film.
Tidigare i år färdigställdes Pontus Carles största offentliga utsmyckning hittills. En 4 x 5 meter stor vägg i Vattnets Hus i moderns födelsestad Ängelholm. En tekniskt avancerad installation, där konstnären jobbat med definierade enheter i ett byggmaterial som skurits ut med laser av en firma i Berlin, där Pontus praktiskt nog har en av sina ateljéer. De 120 separata delarna skickades sedan hem till Ängelholm i september förra året och installationen var inte klar förrän lagom till invigningen i februari 2017.
– Det är förstås en stor ära för mig. Bygdens son kommer tillbaka, liksom.
Annars är de ofärdiga tavlor som just nu hänger på väggarna i Vejbystrandsateljén avsedda för en utställning i Berlin i början av nästa år. Pontus provar sig ständigt fram med nya tekniker. Ibland, som nu, blandar han olika, olja och collage. Det märks så tydligt att han inte vill bli tvingad att bara måla i olja utan behålla sin frihet att tänka nytt. Han har alltid varit öppen för oprövade grepp.
Ett av de mest spännande är de så kallade ”artists books” han illustrerade på 1990-talet. Pontus målade, inspirerad av de poeter vars dikter utgjorde textdelen av böckerna. Inte vilka poeter som helst. Vi snackar James Joyce, Edgar Alan Poe och deras likar. Böckerna blev en stor framgång, flera av dem köptes in av konsthallar och museum i främst USA och Tyskland.
Blir du annars inspirerad av omgivningarna här omkring, du vistas ju trots allt på denna plats nästan halva året?
– Absolut. Alla solnedgångar. Även om jag inte målar landskap präglas jag ändå av stämningar och färger och allting runt omkring. Sedan är det precis som att det går igenom ett filter och transformeras och förvandlas till någonting annat. Så även om man inte kan se något av Vejbystrand i mina målningar så finns det på något sätt där.
När Pontus Carle berättar hur en vanlig dag i hans Vejbystrandliv brukar se ut blir det ännu mer uppenbart hur mycket miljön och omgivningarna han vistas i betyder för den kreativa processen. Hans aura gnistrar när han beskriver:
– Jag går ner och badar varje morgon. Så fort jag kommit upp ur sängen måste jag gå ut med Kiki, vår hund, så det passar bra. Jag tar med henne ut på bryggan och hoppar ner i vattnet så att jag vaknar. Sedan går vi hem och äter frukost, brukar försöka läsa lite grann. Känner jag mig disciplinerad tittar jag på klockan och säger till mig själv att nu är det bäst jag går ut i ateljén och jobbar några timmar. Hur länge beror lite grann på. Ifall Gwenola och våra döttrar är här vill jag ju umgås med dem och så har jag ju mina gamla föräldrar att ta hand om. Arbetstiden blir lite flexibel, men jag får gjort en del.
Det stora antalet tavlor som hänger på väggarna i ateljén eller står lutade på golvet mot samma väggar, vittnar om att Pontus talar sanning. Det är inte utan att Bjärelivs utsände reporter blir lite avundsjuk. Visst inledde monsieur Carle med att berätta hur han från början egentligen ville bli författare, sedan filmare, innan han beslöt sig för att bli konstnär? Hmmm, det låter bekant på något vis. Var ligger närmaste konstnärsmaterialbutik? Jag vill leva ett lika harmoniskt liv som Pontus Carle.
Allt om Pontus och var han finns representerad finns på hemsidan pontuscarle.com.
TEXT & FOTO: CLAES KANOLD
