Jag är en stor, och jag menar stor, konsument av sociala medier. Du hittar mig på Facebook, Instagram, min egen blogg, LinkedIn och Twitter (glömde jag någon?). Twitter är jag absolut minst på och anledningen till att jag är där överhuvudtaget är att maken, efter ett nästa sjukligt hårt motstånd till alla former av dessa medier, för en månad sedan gav efter och skaffade sig ett Twitterkonto. Han taggar mig allt som oftast, alltifrån att se någon smårolig film till att jag ska köpa mjölk…
Han har fortfarande inte förstått att det inte funkar så bra att be folk (mig) att göra saker via sociala medier, om de inte är där och ser det…
Och är det något vi har lärt sig under åren, så är det ju att man inte ska tro på vad som står i privata personers statusuppdateringar. Om jag myser en fredagskväll med familjen och en härlig film, så hindrar det ju inte mig från att två sekunder tidigare, läst lusen av både man och barn för att det valde att hyra ”fel” film. Så man ska vara skeptisk, mycket skeptisk. I alla fall där uppdateringarna endast är drömmar av guld och marmor.
Jag som person delar gärna med mig av både gott och ont. Som i helgen när mannen bara jobbade, tränade fotboll och gick på galej. Medan jag agerade taxichaufför till diverse träningar, stoppade både tredje, fjärde och femte världskriget mellan sönerna, betalade fakturapåminnelser (på en faktura som skulle vara betald av mannen) och kände mig allmänt åsidosatt. Då blev statusen på Facebook helt enkelt ”Jag skiter i detta!” Vilket kunde innebära att jag loggade in med mitt BankId och signerade för skilsmässa eller helt sonika gick och la mig. Det överlät jag till fantasin på eventuella läsare att avgöra.
Men den absolut viktigaste effekten som sociala medier medfört är maktförskjutningen. De har oss små, möjligheten och kraften att tillsammans påverka de stora starka. En organisation kan inte längre påstå en sak och sedan agera i det totalt motsatta. För då hittar vi varandra och tillsammans spelar vi ut dem, stort och högljutt. Det som advokaterna skötte på 80-talet och som ersattes av de stora mediabolagen på 90-talet, har idag hamnat hos oss vanliga dödliga. Vi har återtagit makten att besegra Goliat och på så sätt stå som vinnare i den allt viktigare (tackochlov) moraliska bataljen.
Louise Dock
Krönikör
PS
Så om du läser denna krönika i pappersversionen och innehar ett Facebookkonto, glöm inte att gå in och gilla Bjäreliv. Sen en liten uppläxning. Det här med att ta bilder på mat är en hel vetenskap, iallafall om det ska se aptitligt. Så innehar du inte denna kunskap, sluta dela med dig av matbilder. Förresten är det ingen som bryr sig om vad du vräker i dig. 😉
Men är det så enkelt? Det är ju vi som användare, som du säger, som storkonsumenter, som utgör de sociala medierna. Men vem äger de sociala medierna? Vad för intressen har dem? Ekonomiska? Politiska? De vill ju bara ha maximal utdelning. Matbilder eller statusuppdateringar om hur vi känner oss är en produkt de vill ha, och givetvis, med sina belöningssytem ser till att vi ger dem, gratis. Den kommer inte från oss, den är konstruerad av dem. Således är det ju fortfarande de stora maktstrukturerna som påverkar oss. Att tro att vi utan deras påverkan är fria att samla oss och trotsa de stora känns som en lite väl glamouriserad bild.
Hej Petter!
Nej, det är säkert inte alls så enkelt. Men jag vill påstå att sociala medier ger oss, (små?) människor, större möjligheter att samverka och påverka organisationer än vad vi tidigare kunnat. Inte bara kan jag gör min röst hörd till en större publik, min åsikt reser också snabbare (inte nödvändigtvis positivt).
Organisationer kommer att fortsätta påverka och troligtvis styra oss (och vi är inte ens medvetna om i vilken utsträckning), MEN de sociala medierna ger även oss möjligheten att verka som en motpol till dem. Något som jag, helt ovetenskapligt, i min krönika påstår kan göras i en större utsträckning med hjälp av dem.
Det behöver nödvändligtvis inte vara saker av ondo som ges möjlighet via dessa medierål, utan även bra. Du och jag hade inte haft denna konversation utan hjälpen av social medier/funktioner. Och bara det.
Från ett annat perspektiv är din krönika en produkt av vad ägarna bakom medierna vill få oss att tro, precis som matbilderna på instagram är.