Hur märkligt det än kan låta finns det en period i mitt liv när jag hittade bättre i den heliga staden Jerusalem än i Göteborg, Stockholm eller för den delen på Bjärehalvön. I början av 1980-talet – gud vad länge sedan – bodde jag nämligen i Israel under några år. Eftersom jag i huvudsak arbetade som reseledare och guide låg det i sakens natur att jag ”var tvungen” att lära mig massor, både om landets dramatiska historia och dess minst lika dramatiska nutid. Det var enormt inspirerande, häftigt och spännande. Förstås.
Börjar jag bläddra i minnesbanken tar det näst intill aldrig slut. Jag ledde turistgrupper hem till kvarteren i Nasaret där Jesus växte upp. Körde varje lördagsmorgon under drygt ett år utflykter till Jeriko och Döda Havet. Coolaste erfarenheten var dock – inte alldeles oväntat kanske – att visa runt svenska resenärer i Jerusalem och Betlehem. På något sätt var det som att träda in i en sagovärld. Uppleva platser man dittills bara läst om i religionskunskapen i skolan, i världslitteraturen, sett på film och hört om på nyheterna. Det var helt klart speciellt att vandra Via Dolorosa och peka ut de nytestamentliga platserna utefter vägen fram till Golgata och gravkyrkan. Vi stannade till och visade stationerna där Jesus bla tog emot Veronicas svetteduk och där han fick Jerusalems kvinnor att gråta. Den sistnämnda kallade vi station 7 A, vid station 7 B var det nämligen, en aning blasfemiskt ska erkännas, den oefterhärmlige guiden Bertil Nilsson som genom sin berättelse- och inlevelseförmåga fick kvinnorna att gråta. Men låt oss återvända till det, jag ska bara dela med mig av ett annat för mig outplånligt minne först. Det tar lämpligt nog, med tanke på vilka tider vi närmar oss, sitt avstamp i julens huvudstad Betlehem. Närmare bestämt på den restaurang strax nedanför Födelsekyrkan, dit vi guider brukade gå för att äta en alldeles oerhört läcker mezelunch medan våra turister fick en stund över för att för sig själva ströva runt bland alla krimskrams&tingeltangelförsäljare på torget utanför krubban i stallet. Min reseledarkollega Ulf och jag hade blivit polare med restaurangens ägare, den kristne palestiniern och exsuperguiden Nazri. Det var vår lediga dag, vi hade hyrt bil och stämt träff med den gode Nazri, som hade lovat att hänga med oss till Mar Saba, ett sjukt ensligt beläget kloster mitt ute i det mäktiga ökenlandskapet mellan Jerusalem och Betlehem. Vi körde dit, resan tog ett par svettiga timmar, AC:n var kaputt. Väl framme väntade oss en gigantisk port vi var tvungna att banka nävarna blodiga på innan äntligen någon kom och öppnade. Tur att Nazri är med tänkte vi, så att vi har någon som på arabiska kan förklara att vi gärna vill kika in och kolla på deras berömda Skallrum, där dödskallarna från alla de munkar som levt sina liv i kloster (absurt nog rätt vanlig företeelse i institutioner av denna karaktär) låg uppstaplade i en hög. Det skulle visa sig att hans tjänster därvidlag var totalt obehövliga. Snubben som öppnade hälsade oss nämligen ytterst frejdigt med ett ”Hi guys, how are you, so nice to see you, welcome in for heavens sake”. På värsta breda amerikanskan. Förklaring: klostret hade ett samarbete med domstolsväsendet i en av USA:s delstater, minns inte vilken. Vissa dömda fångar fick chansen att istället för att sitta på kåken i några år dra till Västbanken och leva munkliv i hopp om bot och bättring. Rätt oväntat, otroligt underhållande, att bli guidad runt av en handfull kristna halveremiter, tillika f.d hippies med knarksmugglardomar hängande över sig. Herrens vägar äro outgrundliga! Åk dit om ni får chansen.
Låt oss efter denna lilla omväg återvända till station 7 B på Via Dolorosa och min Jerusalembaserade arbetskamrat Bertil Nilsson. Även han på den tiden lite av en hippie, fast med skånskt idiom. Bertil har nämligen sina rötter i Torekov. Dit jag för några år sedan hade tagit med mig en tjusig ung kvinna jag träffat på Grand Slam (tidsmarkör som heter duga) på romantisk solnedgångspicknick vid klipporna ni vet med utsikt över Hallands Väderö. 
Bäst vi satt där och hade det mysigt tyckte jag mig, från en klippavsats lite högre upp, känna igen ett språk jag till viss del lärt mig behärska under tiden i Israel. Hebreiska. Jag kunde inte låta bli att resa på mig och gå bort till det andra sällskapet och säga Shalom. Nej, det var inte Bertil, men väl hans israeliska hustru, deras barn och ett gäng släktingar de var och hälsade på. Naturligtvis bad jag dem, på stapplande hebreiska, att framföra mina varma hälsningar till min gamle kollega. Så är det med julen för mig: den får mig att tänka på Jesus från Nasaret och Bertil från Torekov.
God helg allihop!
Claes Kanold
Krönikör
