Hmm, svårt att få till detta utan att låta okänslig.
Begravningar: svarta kläder, liter av tårar, dystra människor som smittar av sig sorgen på varandra, sorgsna låtar och hemska, tomma känslor av döden. Är detta verkligen det bästa sättet att säga farväl till en person man bryr sig om?!?
Jag tycker nog fasiken inte det…
Jag har tänkt länge och noga på detta.
Vi gör en helt egen ceremoni till den avlidne personen för att minnas denne. Varför ska vi ska då minnas på ett ledsamt sätt? Jag vill i alla fall att det sista minnet man har av mig ska vara glatt. Jag vill att folk ska fira mitt liv och mig med glädje.
Sorgen kommer ändå, den kommer alltid att komma, så varför kalla fram den bara för att det är en begravning? Det känns lite onödigt faktiskt.
Frågan är om det är möjligt att ändra perspektiv på detta och bryta en tradition som är äldre än Jesus själv.
Traditioner är generellt sätt väldigt svårförändrade. Antagligen för att man känner sig trygg vid rutiner, alla gör på ett visst sätt och har all-
tid gjort. Då är man självklart väldigt fast besluten om att det är så det ska vara.
Men kära du som läser, försök att läsa mina ord ordentligt och tänk efter, har jag inte en poäng ändå?
Tänk bort dina förutfattade meningar, vad är egentligen det bästa avslutet? Tänk er in i att Per, 67 år, precis har gått bort i sjukdom. Välj nedan ett alternativ.
- En nedstämd, mörk, tyst, sorgsen begravning för Per med mäktiga låtar som förmedlar en ännu större känsla av saknad och tomhet av honom och hans närvaro.
- En glad ceremoni med minnen från Pers allra bästa stunder i livet, att minnas hur fin han var, fira hans liv, fira lyckan han fått samt gett. Att samlas med alla de personer som delat bra minnen med Per och tillsammans dela med sig av dessa minnen.
Svar : ?
Utan att säga för mycket så hade jag valt det alternativet som börjar på T och slutar på VÅ… Ännu en gång, vi vill självklart ha ett avslut, men vi kommer aldrig att glömma personen, vi vill ju minnas, eller hur? Personligen hade jag velat koppla personen till allt det positiva, och eftersom det oftast är avslutet på något man kommer ihåg mest är det viktigt att man avslutar på bästa sätt.
En sak som faktiskt är väsentligt att ta upp är att det inte handlar om att fly sorgen eller saknaden utan snarare att rättfärdiga vad det är man saknar och sörjer. Att sätta ord på saknaden och ge den de egenskaper den hade och tacka för allt den gett dig. Jag har inte riktigt något datum ännu och det lär förhoppningsvis dröja ett tag men något jag vet är att mitt adjö ska vara episkt, jag vill ha lyckliga människor på min begravning. Jag vill att roliga, bra, fina minnen ska lyftas upp och att människor som bryr sig om mig och som jag har lyckats ge något finns där och firar mig och mitt liv. Samt äter god tårta, njuter av den fria baren och lyssnar på min rap-spellista! Där har vi det. Mitt testamente, min drömbegravning. Välkomna!
