Det är ställt utom allt tvivel att man är världens bäste bilförare. Men en fadäs kan drabba även den bäste. Jag har skrivit på temat för några år sedan. Men jag erkänner att jag inte helt och hållet lättade mitt samvete. Tillåt mig presentera ytterligare ett knippe bilfadäser!
Om några månader har jag haft körkort i 50 år. I skrivande stund har jag för säkerhets skull ingen bil. Jag hyr bil när det behövs. Å andra sidan har jag klarat av ett så stort antal bilar, att jag en tid inte kallades för bilägare, utan för ”bilköpare”. Det rörde sig om allt från första bilen en SAAB V4 1967 års modell via en Jaguar 3,4S -65, en BMW 316, en SAAB 99 och en Opel till tolv stycken nya Ford! Man kan tala om tolv fadäser på raden, för det är naturligtvis ekonomiskt vansinne: de som vet berättade att om man vill byta bil varje år, då ska man alltid köpa två år gamla bilar – det är då en bil tappat mest i värde. Nå! Gjort är gjort. Glöm och förlåt! Och en liten tröst utgjordes av att jag betraktades som en så lojal kund hos Hedbergs Bil i Lund och Malmö, att jag hamnade på omslaget till Fords kundtidning … Jo, jo! Fåfängans makt är stor!
Första bilen, SAAB V4:an, är den som deltog i flest fadäser. Det började med en incident i biltvätten på Esso i Båstad. Efter fullbordad tvätt skulle jag backa ut från tvätthallen. Jag petade i backen och riktade blicken över höger axel mot den öppna porten. På vägen ut fick bilen ett plötsligt kast, som lyft av en jättehand. Det visade sig att jag glömt stänga vänsterdörren, som alltså grep tag i väggen och böjdes så att den pekade rakt fram. Då kom Herta,
mackägare tillsammans med sin make, ”Nisse på Tappen”. Lyckligtvis var väggen oskadd och jag fick förklara oljudet när bildörren knycklades ihop med att jag hade snubblat över en hink. Jag försökte förgäves stänga bildörren. Hastigt körde jag till en enslig plats utanför Båstad, inspekterade förödelsen under en gatlykta och mäktade till slut att nödtorftigt tillsluta dörren. Den utomordentligt skicklige Leif Kristiansson i verkstan intill Esso hjälpte mig så småningom att rikta dörren.
Kristianssons verkstad var en bra skola på den tiden när man kunde lära sig att skruva själv: all mekanik låg öppen som en sprängskiss. Troligtvis var det den verkstadsmiljön, som gjorde att jag en tid prövade lyckan på maskinteknik-linjen på Lunds Tekniska Högskola. Den utbildningen var emellertid alltför teoretisk för min smak. Att jag därpå blev jurist kan te sig som en gåta. Livet är fullt av paradoxer! Men jag ångrar inte avhoppet från maskintekniken: numera krävs det ibland specialverktyg för att byta tändstift! När man idag lyfter på huven och stirrar ner i motorrummet, ser man bara en flock moduler, som liknar 50 stycken kavringar prydligt stuvade, kant i kant!
Fadäs nr 2 berodde egentligen inte så mycket på mig. Det var än en gång första SAAB:en som spelade huvudrollen. Konstruktörerna i Trollhättan var en smula optimistiska när man la en växellåda anpassad för den tidigare svaga tvåtaktsmotorn i den betydligt starkare V4:an. Det gjorde att jag förbrukade den ursprungliga lådan och investerade i en ny. Nu var det inte bara själva växellådan som var klen: på väg till gymnasiet i Ängelholm samåkte vi fyra glada pågar på den tiden gamla vägen över Nötte.
Strax nedanför järnvägsövergången i Dala växlade jag ner till 2:an. Det rörde sig om rattväxel med spaken vid rattaxeln och ett länksystem ner till växellådan. Jag fick växelspaken i knät! Spaken lossnade alltså helt från sitt fäste och jag fick fortsätta i 2:ans växel upp på krönet. Där vände vi och rullade sen på frihjul ner till Eljo. Det blev till att köra på 2:an in till byn igen och till Kristianssons verkstad, där vi möttes av en hel provkarta på ”spak-skämt”. Hurra!
Fadäs nr 3 som V4:an fick utstå utspelade sig en varm sommardag under klarblå himmel. Jag skulle göra SAAB:en riktigt fin. Den skulle vaxas. Saken var den att jag tidigare använt ett flytande vax som hette Turtle. Det var en lättarbetad produkt, där man kunde applicera stora ytor innan man polerade bort vaxet. Nu tänkte jag vara riktigt traditionell och köpte en burk Simoniz, ett fast vax som skulle läggas på i små portioner, max en halv kvadratmeter i taget och med snabb omedelbar polering. Jag VISSTE detta. Men tror ni jag följde instruktionerna? Icke, sa Nicke! Jag la vax på hela taket och lite till. I strålande solsken! Och som om inte det vore nog: sen pausade jag innan jag började polera. Eller rättare sagt: FÖRSÖKTE polera. Hela taket fick samma yta som 6:ans sandpapper. Och omöjligt att åtgärda. Jag konsulterade Leif Kristiansson igen och han gav sig på taket med polertrissa på vinkelslip + polerpasta. Förgäves. Bilen fick leva resten av sin tid med ruggat tak, som jag alltid påstod berodde på att det var avsiktligt mattlackerat och senaste mode …
Keep Swinging!
