Jag ska byta upp mig på mobiltelefonsidan. Kan det heta så? Jag ska i alla fall köpa en ny telefon. Sådana byten brukar jag antingen dra mig för eller i alla fall vänta med till det är direkt nödvändigt. Och det är ingen medveten strategi, det bara blir så. Ändå borde jag vara bättre på att använda ny teknologi. Dvs att kommunicera, som det heter idag.
Mitt liv har genomsyrats av kommunikation i en eller annan form. Jag föddes på en järnvägsstation. Jag gjorde lumpen som sambandsbefäl, tog min juristexamen med inriktning på reklamrätt, har arbetat med TV i snart 40 år och med marknadskommunikation nästan lika länge. Jag var chef för Berghs School of Communication Öresund 2001-2002. Och nu sitter jag här och skriver för er. Det är då jag minns en…
Julafton, 50-tal.
Jag håller i en krokodilklämma. Jag sätter fast den i ett värmeelement. Det har varit julklappsutdelning. Jag har just lärt mig läsa. Och i bruksanvisningen står det att krokodilklämman skall sitta i ett värmeelement. Nu sätter jag öronsnäckan i mitt öra. En finjustering och … Radio Luxembourg bökar sig med lite finjustering fram ur öronsnäckan. Jag är nybliven ägare till en KRISTALLMOTTAGARE. Och jag har just blivit en del av världen. Jag hör ”Goin’ Home” med Fats Domino på Radio Luxembourg, alltså finns jag till! Kommunikation!
Lördag, 60-tal.
Jag har fått veckolön från Enox Bröd. Kontanter i ett brunt, avlångt lönekuvert. Idag kunde jag gå till Wennströms radioaffär och peka ut den. Nu går jag på Köpmansgatan med den på axeln. Mitt öra ligger tätt mot Tio i topp. Jag har köpt en TRANSISTORRADIO. Den heter AGA och har läderfodral! Brunt, precis som lönekuvertet. Jag kan gå gatan fram och samtidigt höra Pekka Langer presentera Sommartoppen. Pekka är rolig. Han presenterar Elvis Presleys låt ”Crying in the chapel” som ”Gnället i kapället”.
Sommar, 70-tal.
Idag är jag ledig. På stranden i Båstad. Jag träffar min blivande sambo, Lena. Men det vet jag inte om. Ännu. Jag tror att jag ska vara ungkarl ett bra tag till. Men vi kommer att vara äkta makar nästa sommar. Nu har jag och mina polare slagit läger på stranden. Och som kyrkan mitt i byn står den: BERGSPRÄNGAREN, en stereobandspelare med kapacitet att välta glasskiosken. Jag har spelat in ett partyband med bl a ”Beg, Steel or Borrow” med The New Seekers. Det är nu Lena dyker upp. Det är också hennes favoritlåt. Själar som möts. Rätt låtval och ljuv musik uppstår. Så kan det gå.
Söndag, 80-tal.
Jag är på väg in i en fyrtioårskris. Har börjat jogga på Strandpromenaden mellan hamnen och Paulins udde. Det är tråkigt att jogga. Så jag lyssnar på musik medan jag joggar. En WALKMAN har blivit min räddning. Jag har ofta med mig den 10 år gamla kassetten med partybandet. Annars blir det de senaste kassetterna (jag vet fortfarande inte vad en CD är) med Hansson de Wolfe United och ”Var kommer barnen in?” Eller Huey Lewis & The News med ”Do You Believe in Love?”. Med hörlurar hör man inte fågelsång. Men fåglarna ser att man rör på sig! Alltså är man inte död.
Måndag, 90-tal.
Jag börjar på nytt jobb idag. Det borde jag ha tänkt på redan igår. Men igår var jag och min nya sambo hos några norska vänner i Torekov och firade Norges nationaldag. Det blev sent. Mycket sent. Nu är jag alltså mycket sen till mitt nya jobb. Jag springer nedför Köpmansgatan, letar i kavajen efter min nya MOBILTELEFON och ringer jobbet. Som alla andra. Jag nås av: ”Just nu är det många som ringer …” Pausmusiken är ”Road to Hell” med Chris Rea.
Nära nu, 2000-tal.
Jag hittar min första mobiltelefon i en kartong i förrådet. Bredvid en kristallmottagare, en transistorradio, en bergsprängare och en Walkman. Och ytterligare en mobiltelefon. En glömskans och förlåtelsens slöja lägger sig över mina ögonlock när jag samtidigt sluter min dotters senaste present till mitt bröst. Min dotters present är boken ”Telepati – ett liv utan telefonräkningar!”
Keep Swinging!
Fritte Friberg
Krönikör
