När han 2010 erhöll Stora Journalistpriset löd motiveringen: ”för lustfylld kulturjournalistik och imponerande bredd”. I dagarna kom hans fängslande släktkrönika ”Hovjuvelerarens barn” ut i pocket. Historien kretsar till stor del kring ättens praktfulla sommarvilla i Småryd, just utanför Båstad. Där hittade Gunnar Bolin en samling brev i en övergiven sekretär.
För den radiolyssnande delen av landets befolkning är Gunnar Bolins distinkta röst en välbekant stämma. Han har verkat som kulturjournalist på Sveriges Radio sedan 1986, just nu är han en av programledarna i P1 Kultur (vardagar 13.00 eller SR-appen när man vill!). När han mellan åren 2001 och 2003 tjänstgjorde som korrespondent i Berlin vidgades hans aktionsradie avsevärt. Bland annat fick han möjlighet att uppfylla en barndomsdröm – att bli sportbevakare – vilket vi återkommer till.
För den TV-tittande delen av samma befolkning blev även Bolins fagra nuna bekant då han säsongerna 2017/18 och 2018/19 i par med Amie Bramme Sey framgångsrikt deltog i frågetävlingen På Spåret.
– I år sitter vi enligt Fredrik Lindström på avbytarbänken, ler Gunnar Bolin när vi ses över varsin björnbärssmoothie på ett konditori inte så långt från hans arbetsplats på Gärdet i Stockholm. Sportmetaforen sitter som ett smäck, Bolin beskriver sitt idrottsintresse som i det närmaste nördigt.
– I varje fall när jag var liten. Då brukade jag ringa runt till olika sportredaktioner för att fråga om gamla resultat och vem som vunnit den och den tävlingen. Det var långt innan Google!
Så när uppdraget som korrespondent i Berlin var ett faktum kontaktade Gunnar Radiosporten och meddelade att han gärna kunde vara med och berätta om Bundesliga om det fanns något behov. (Bundesliga är Tysklands motsvarighet till Fotbollsallsvenskan. Reds anm.). Insatsen som sportreporter rönte såpass stor uppskattning att Gunnar Bolin när det var dags för OS i Aten 2004 fick förfrågan om att följa med så var svaret givet.
– Jag tackade förstås ja, med villkoret att jag också kunde få utrymme att göra en daglig krönika i P1 Morgon.
Bjäre Nu kan intyga att redaktör Bolin var som klippt och skuren för rollen som idrotts-
evenemangskildrare med empatisk humanistisk vinkel. Fram till idag har han följaktligen varit med på sju OS och ett Fotbolls-VM.
När vi ber om minnen att lyfta fram är det två svenska bragder som bitit sig fast:
– Anja Pärson. Andra åket i slalom i Turin 2006. Hon startade sist, klarade pressen och fick guld. Stefan Holm i Aten två år tidigare. Mitt första OS. Inför sitt sista hopp på 2.34 satt han med huvudet i händerna och vi tänkte nog alla att det här kommer inte att gå. Men han klarade och sedan tog han 2.36 i första och vann. Otroligt stort!
– Sedan har vi småsakerna. Man kan gå och se kvalet i bågskytte och börja intressera sig för någon pakistansk kvinna som missar hela tavlan. Oj, hur kunde hon, hon måste ju ändå vara mästare i sitt hemland. Det är roligt att röra sig bortom allfartsvägarna och se något helt annorlunda. Är man lagom sportnördig som jag engagerar man sig i allt.
Vilken sfär trivs du då bäst i?
– Trots allt är ju sporten främst ett fritidsintresse och kultur det jag jobbar med. Så jag känner mig mer hemma i Dramatens foajé eller på en bokmässa än på ett idrottsevenemang.
Ingår sporten tennis möjligen i dina fritidsintressen?
– Absolut. Eftersom jag varit i Båstad alla somrar minns jag väl alla turneringar när man imponerad tiggde autografer av Manuel Orantes, Stan Smith och alla de där. På den tiden var det också mycket lättare att planka in på arenan, man kunde krypa in under staketet någonstans. Vi brukade också plocka tomflaskor som vi pantade, pengarna räckte till en korv med pommes frites uppe på torget!
FRÅN SÖDER VIA ÖSTER TILL VÄSTER
Att barnbarnsbarnet till den ryske tsarens hovjuvelerare pantade tomflaskor för att få pengar till korv är mer kuriosa än ett tecken på armod. Gunnars farmor Karin föddes i Moskva 1897, hennes pappa Wilhelm Bolin var tsarens hovjuvelerare. Wilhelms pappa Konrad var född på Söder i Stockholm, men flyttade tillsammans med sin bror till Moskva, där han gifte in sig i en juvelerarfamilj. Så det var för att vitalisera sina svenska rötter Wilhelm i 1900-talets början lät uppföra den smått sägenomspunna villan i Småryd. Det magnifika sommarstället ligger ett par kilometer västerut från bykärnan räknat. Man anar mer än ser det om man promenerar förbi.
– Farmor gifte sig 1920 i Mariakyrkan i Båstad med österrikaren Ernst Hoffenreich. Rysk överklassflicka bildar familj med socialdemokratisk politiker, tillika jurist. Här kan det bli lite rörigt, medger Gunnar Bolin och vi kommer överens om att överlåta detaljerna till den mer intresserade läsaren. Boken finns att köpa i Bjäre Bokhandel, det är en ymnig ömsint skildring av flera generationers liv och leverne. Från tiden innan ryska revlotionen, via två världskrig, en börskrasch, komplicerade familjerelationer fram till och med alldeles nyss. Sommarens läsning på Bjärehalvön!
– Det har under alla år sparats på gamla fotografier och brev i huset. Jag tyckte det under regniga dagar var kul att stanna inne och sitta och bläddra i lådorna. När familjefirman firade 200-års jubileum skrev Magdalena Ribbing en fantastisk fin bok om företagets anor så när jag hittade farmors brevväxling bestämde jag mig för att intressera mig för hennes historia.
Det tog tio år från beslut till färdig bok. Inte heltid förstås. Mycket rotande i arkiv. Slutvändan satt Gunnar i Småryd och skrev. I boken bjuds också en insyn i författarens egna barndomssomrar på Bjärehalvön. Men så här berättar han själv vid cafébordet på Karlavägen, den soliga eftermiddagen när vi träffas:
– I mitten av juni sattes vi på nattåget från Stockholm till paradiset. Min bror Uffe och jag fick ligga skavfötters och mamma och någon annan tant i de övriga bäddarna i kupén. Pappa kom senare, han hade bara några veckors semester. Man fick byta tåg i Veinge utanför Laholm, där vi år frukost på något pensionat i närheten.
Det skulle dröja fram till han fyllt åtta innan första ensamma cykelturen längs strandpromenaden in till Båstad.
– Vi badade mest borta hos oss. Umgicks med de lokala familjerna. Åkte hölass. Flyttade kossor. Hämtade ägg och mjölk. Hjälpte till. Väldigt Bullerby-artat, något helt annat än det vi gjorde i stan.
Lite högre upp i åldrarna hängde Gunnar, hans bror, kusiner och sommarkompisar på Danska Glassbaren eller nere på stranden och tittade på tjejer. Blev kära, så som man blev.
– Småryd har alltid varit en magisk plats. När jag var liten fylldes rummen av ett ständigt surr på olika språk. Ryska, tyska, svenska. Min pappa sa alltid att man skulle längta till Småryd. Det var också hans omkväde när man som liten hade svårt att sova eller var sjuk. ”Tänk på Småryd så blir allting bra”.
Gunnar Bolin och hans familj kommer än idag ner till släktvillan utanför Båstad varje sommar, under övriga tiden av året ibland en långhelg. Vad längtar han mest till när han följer sin pappas råd att tänka på Småryd?
– Tornsvalornas svirr runt huset är underbart. Att få se strandskatorna nere vid stranden. Sitta ute och äta ljumma sommarkvällar. Mäsinge Loppis. Umgås med släkten. Älskar att promenera i naturen.
Vi hinner få med några bolinska smultronställen innan det är dags att skiljas åt:
– Jag är hemskt glad åt Britt Arnstedts fina galleri i Östra Karup. Jag tycker om att gå bort mot Norrvikens trädgårdar och ta backarna upp mot Boarp, där jag får syn på kossor stående på kullarna och rävar springande över ängarna. Eller att ta grusvägen efter Kattvik utmed vattnet mot klipporna i Nedre Hovs hallar.
