Från Vasa till Refaat

Martin Rosén, Bjäreliv

Sista veckan i februari med finalen den första söndagen i mars varje år inträffar en av Sveriges största folkrörelser, i bokstavlig bemärkelse, under devisen ”I fädrens spår för framtids segrar”. Vasaloppsveckan. Detta evenemang där det, medels skidor, är meningen att den hugade motionären, tillsammans med tiotusentals likasinnade, skall hasa sig de dryga 90 kilometrarna från ett stort fält i Sälen till målportalen i Mora för att pröva sin fysiska och mentala uthållighet.

Många, gammal som ung, Kungar som bönder, har, liksom undertecknad, skidat denna historiska sträcka under årens gång. Men jag tänker framför allt på en ung man av Egyptisk börd som, efter att studerat skidåkning per instruktionsbok, skidade hela sträckan från Sälen till Mora på ren vilja och av ca 8500 startande placerar sig på 38e plats. Från slutet.

Men det är inte genom denna bedrift vi minns honom, utan snarare att han byggde ett imponerande luftslott där många flyttade in, allt från småsparare till Volvo med PG Gyllenhammar i spetsen. Genom detta skrytbygge bestående av konstruktiv bokföring, falska akademiska titlar och förslagenhet skapade han Fermenta, 80-talets stora skojare, Refaat El-Sayed. Han var driven. Han visste hur en slipsten skulle dras. Han lyckades med så mycket. Men med fötterna fast förankrade i luften kunde det bara sluta som det gjorde. Hans eftermäle kommer dock inte bli det affärsimperium som han hade tänkt utan det han givit till det svenska språket. Han var en mästare på att kombinera olika ordspråk och att skapa egna öppna för tolkningar som till exempel detta när hans imperium imploderade; ”Skit var det förr, fast djävligare var det desto värre sen, men så här djävla sämre har det ta mig fan aldrig varit dåligt!”

Han lyckades med så mycket. Men med fötterna fast förankrade i luften kunde det bara sluta som det gjorde.

Raka motsatsen till Refaat har vi i Cornelis Vreeswijk som också lämnat starka spår som språklig ekvilibrist. Han kom även han som ung till Sverige och kunde inte ett ord svenska när han började skolan men gav sig inte utan studerade hårt; serietidningen Fantomen och lärde sig därigenom det svenska språket. Efter en tid till sjöss tog han en del andra jobb och under tiden lärde han sig även spela gitarr. Han startade senare ett företag för sitt artisteri men hade då lite otur när han tänkte. Efter en spelning var det brukligt att han stoppade gaget i en plastpåse, tog med sig sina polare ut på krogen och bjöd laget runt, för det var ju ändå bara ”firman som betalade”.
Av förklarliga skäl hade Skattemyndigheten ett och annat att anmärka på då bokföringen var tämligen obefintlig. Inte för att det var planerat så, utan så som den stora konstnär han var, fanns det helt enkelt inte i hans tankevärld.

Dessa båda herrar har bidragit, på sitt sätt, till det svenska språket som bara en, som inte har det med modersmjölken, kan. Att kunna vända ett utanförskap till en styrka, till att tänka utanför boxen är inte alla förunnat och färre att lyckas med. Eller som Refaat så filosofiskt uttryckte det; ”En liten skuld är en sten surrad med ett rep runt halsen, en stor skuld är ett berg som man kan gå upp på för att kika lite på utsikten.”