En sådan biljettbeställning lär vi inte få höra mer. Dels för att biljettluckor har blivit sällsynta, dels för att det var en av de legendariska Hylarna, Helge och John, som tog av sig kepsen och belevat fällde repliken till Viking Steen på Båstad station för trekvarts sekel sedan.
Viking var en av medarbetarna på Båstad station tillsammans med min morbror, Torsten Andersson, och 6-7 andra. Min pappa Carl-Erik jobbade också på Båstad station som blivande tågklarerare i Skottorp, Ängelholm och på Vegeholms station, där jag föddes. I likhet med Albert Engström och Fritiof Nilsson Piraten bodde jag som barn alltså på en järnvägsstation. Och varje år åkte familjen med Nordpilen till fjällvandring i Lappland, med myggbett
och skoskav. Men resan dit och hem kompenserade: sovkupé med soffa i plysch och restaurangvagn med vita dukar och livréklädd servering!
Min modelljärnväg var spartansk men mina lok var jag mycket stolt över: ett långt, grönt lok från Schweiz, och ett ännu längre, gigantiskt ånglok från Santa Fé Railroads i Nordamerika. Amerikaloket var så stort, att jag fick bygga om hela landskapet och göra kurvorna mindre snäva. Vi som höll på Fleischmann hävdade alltid att Märklin-folket var slöa. Märklins spår hade nämligen inbyggd banvall – av plåt! Vi Fleischmän byggde banvallarna själv! Jo, jo!
Det är naturligtvis stationsinvigningen och tunnelöppningen som aktualiserar temat för månadens krönika. Men för mig personligen har ämnet alltid varit aktuellt. De tidiga barnaårens vackra minnen från Vegeholms station sitter djupt. Den som från en trehjuling låtit blicken svepa över ett sommarvarmt stationsområde, tomt på tåg men fullt av syrsors filande och luften dallrande över spåren, bär bilden med sig hela livet.
Inget är så tyst som en tyst station. Å andra sidan finns det inget mer levande än när evighetslånga godståg lastade med tegel och sockerbetor dundrar förbi. Eller när persontågen fylls med resande som hälsas trevlig resa med de klassiska orden ”Tag plats! Var god stäng dörrar och grindar!”
Grindarna fanns på en plattform med räcke av smide i vardera änden av en personvagn, en omständighet som spelar en viss roll i en berättelse från Värmland i början av 1900-talet:
Nils från Munkfors skulle till Deje på en förrättning. Han klev på tåget till Karlstad utan biljett. Konduktören kom och Nils ville ha en tur-och retur Deje. ”Det går inte”, sa konduktören. ”Det här tåget stannar inte i Deje”. Nils blev upprörd. ”Ja, men jag har ett viktigt möte i Deje, som jag måste passa!” Konduktören, lika bestämt: ”Tåget stannar inte i Deje, men jag ska tala med lokföraren.” Efter en stund kom konduktören tillbaka: ”Lokföraren säger att han saktar in tåget när vi kommer till Deje. Då får du ta väskan och hoppa av. Men inte rakt ut, för då slår du ihjäl dig! Du får hoppa och springa så fort du kan längs tåget.” Nils gjorde sig beredd och väl framme i Deje – när tåget saktade in – hoppade Nils och sprang så mycket han orkade längs tågsidan. Längre bak i tåget stod en gentleman ute vid vagnsgrinden och rökte. När denne fick syn på den springande Nils, öppnade han grinden och ryckte upp Nils på tåget. ”Nu hade du allt en jäkla tur!” sa mannen till Nils, ”Det här tåget stannar inte i Deje.”
Tåg finns som inramning i allehanda medier: på bio i så vitt skilda filmer som ”Stinsen på Lyckås” (1942) med Edvard Persson och ”Chicagoexpressen” (1976) med många stora namn i rollistan. I litteraturen hittar vi tåg i allt från den delikata ”Samtal på ett fjärrtåg” (1972) av Stig Claesson till ”Mordet på Orientexpressen” (1934) av Agatha Christie, den senare för övrigt som film (1974) med ett kopiöst skådespelargarde. Och i musiken finns ett näst intill oändligt antal verk: ”Take the ’A’ Train”, ”Chattanooga Choo Choo”, ”Orange Blossom Special”, ”Mystery Train” och många fler.
Men åter till anekdoterna! Följande scen utspelade sig i mitten av 1800-talet, och dök upp i bl a Albert Engströms (!) skämttidning ”Söndags-Nisse” år 1862: en resenär rusar andfådd in på stationen just som tåget avgår. Ursinnig kastar han sina resväskor på perrongen och utbrister: ”Där gick tåget åt helvete, och jag som skulle med!”
Keep swinging!
Fritte Friberg
Krönikör
