När jag var liten grabb hemma i min födelsestad Göteborg var jag av någon outgrundlig anledning otroligt fascinerad av loppcirkusar. Faktiskt nästan besatt. Så fort något av den tidens mest berömda resande loppcirkussällskap kom på besök och slog upp sitt lilla tält på det stora fotbollsfältet Heden, mitt i stan på bara ett stenkasts avstånd från den lägenhet där jag växte upp, var jag den förste att ställa mig i kön för att lösa inträdesbiljett. På den tiden kostade en plats på parkett (inklusive kikare) exakt två kronor och sjuttiofem öre, vilket motsvarade ungefär summan av tre veckopengar för lilla mig. Som ni förstår levde vår familj under mycket knappa omständigheter. För att dryga ut veckoslanten tvingades jag i tidig ålder hitta egna sätt att dryga ut mitt apanage för att kunna få råd med extravaganser som att gå på bio eller cirkus. Steg upp i ottan och delade ut morgontidningen GP innan det var dags att gå till plugget och efter skolans slut hjälpte jag min mor i hennes arbete som djurskötare i den vackra rekreationsparken Slottsskogen, för dagens ungdom mest känd som skådeplats för musikfestivalen Way Out West. På 1960-talet bestod parkens största attraktion av att se på när dess sälar matades vid tretiden på eftermiddagen, runt kanten på Säldammen samlades varje dag en alltid lika entusiastisk skara åskådare. De belönade mig alltid med varma applåder när jag steg ut på arenan medförande en plåthink fylld med levande sillar vilka graciöst och med stor precision hystades ut åt de hungriga publikfavoriterna.
Men det var trots allt inte sältämjare jag drömde om att bli utan lopp-domptör förstås. Emellertid skulle det dröja ett bra tag innan jag fick möjlighet att förverkliga min dröm. Det var faktiskt på stranden i Båtstad det stora genombrottet infann sig. Som några av er möjligen känner till bedrev jag från och till under några år solstolsuthyrning på Skansenbadet. Premiärdagen för denna verksamhet, jag vill minnas att det var midsommarafton 1993, upptäckte jag när jag skulle stapla upp våra stolar på kvällen, att det fastnat en liten insekt på ett av stolsbenen. Djurvän som jag är lyckades jag befria den lilla krabaten och kunde till min totala eufori konstatera att det var en sibirisk sandloppa. Fråga mig inte hur den hamnat i Skåne. Eftersom jag var rökare på den tiden hade jag en tändsticksask i fickan, precis lagom stor att rymma min ovanliga strandfynd.
Från den dagen bar jag med mig den lilla loppan i ur och skur. Jag döpte henne till Elvira Madigan. Och vid varje ledig stund, när ingen annan människa kunde se, plockade jag fram Elvira ur hennes ask för att praktisera det jag planerade skulle bli vår stora cirkusakt. Jag gick på biblioteket och lånade all litteratur jag kom över där man kunde läsa om sandloppornas liv och leverne, på den tiden fanns ju inte google, inte ens internet. Jag vet inte hur många gånger jag såg filmen om Dr Dolittle, han som kunde tala med djur. Och tro det eller ej, efter sju år hade Elvira och jag lyckats bygga upp ett sätt att kommunicera med varandra. Vi tränade och tränade och tränade på hennes färdigheter. Jag lärde henne gå på lina (en sytråd jag spände upp mellan väggarna på tändsticksasken som nu var både hennes hem och arbetsplats), jag byggde en minicykel hon snart behärskade, en trapets hon kunde slå volter i och lät sy upp en elegant ballerinaklänning för henne att bära vid våra framträdanden. Det var en tålamodskrävande process, det skulle ta ända fram till i somras innan vi båda kände att vi äntligen nått den nivå när vi var beredda att visa upp oss offentligt tillsammans. Då hade det gått tjugotvå år sedan våra öden korsades för första gången. Jag hade under denna tid försakat allt: familj, karriär – you name it – för att uppfylla min vision om att bli världens genom tiderna mest beundrade loppcirkusdirektör. Eftersom ingen annan trott på min idé hade jag sparat varenda krona jag kunnat avvara för att på egen hand investera i alla de attiraljer som krävdes.
Nu var jag redo. Allting var minutiöst förberett. Vi hade avtalat möte med en aktad impressario i Los Angeles, flygbiljetterna från Kastrup var bokade och betalade, Elvira hade fått ett eget säte intill mig i första klass. Kvällen innan vi skulle resa var jag så uppskruvad att jag var övertygad om att det inte var någon idé att gå och lägga sig, jag skulle ändå säkert inte kunna sova en blund innan den arla morgonflighten. Så vi bestämde oss för att gå på krogen. Jag i min finaste sommarkostym, med Elvira Madigan otåligt stampande i sin lilla tändsticksask försiktigt placerad i ena byxfickan. Trots att det var mitt i Tennisveckan hade vi lyckats reservera ett fönsterbord på restaurang Sand. Där beställde jag in en Dry Martini åt mig själv och ett grässtrå till Elvira, vilket jag i smyg smusslade ner i fickan. Just i det ögonblicken slog mig tanken att ingen annan människa på hela vår planet hade beretts möjlighet att ta del av mitt mirakel, min livsgärning, mina år av svett och möda och hängivenhet. Jag kunde helt enkelt inte bärga mig utan plockade försiktigt fram Elvira ur hennes ask och placerade henne framför mig på den vita bordsduken, 
strax framför den vackra blomvasen som stod i mitten av vårt bord. Jag lyckades få den aningen stressade kyparens uppmärksamhet och vinkade honom till mig.
”Titta här” erbjöd jag honom stolt. ”Ååååh, vi ber så hemskt mycket om ursäkt” svarade han förskräckt, tog fram sin servett och mosade i en svepande rörelse Elvira Madigan och skyndade ut till köket…
Claes Kanold
Krönikör
