Den i särklass värsta fråga jag vet är den som förr eller senare alltid dyker upp när man är håller på att lära känna en ny människa: ”och vad jobbar du med då”? För jag har nämligen aldrig något riktigt bra svar.
Eller om man säger så här: jag har alldeles för många svar. Det blir lätt rätt invecklat om jag ska förklara min situation för den som just ställt frågan. Och det blir inte bekvämare för någon av oss eftersom det ju oftast är så att vi medborgare bedömer varandra utifrån vilket yrke man har eller vilken karriär man gjort. Är man då som jag en virrpanna som vid drygt femtio års ålder ännu inte bestämt mig för vad jag ska bli när jag blir stor är det som sagt var smått komplicerat. Därför försöker jag i möjligaste mån alltid undvika frågan och när den väl kommer händer det emellanåt att jag hittar på något fullständigt osannolikt för att leda in konversationen på helt andra spår.
En av mina favoritkontringar är att jag jobbar som dvärg på cirkus. Då brukar den som frågat förvånat höja på ögonbrynen och undra hur det kan vara möjligt eftersom jag är nästan två meter lång. ”Ja, men jag är ledig idag” svarar jag glatt och öppnar därmed för samtalsriktningen att jag i min ungdom faktiskt närde drömmar om att söka in på världens bästa clownskola i Paris. Den som satte stopp för den karriären hette John Wayne Gacy, den amerikanske seriemördaren, även känd under beteckningen The Killer Clown, som just i samma veva jag var på väg att fylla i ansökningshandlingarna till skolan avslöjades och sedermera avrättades för sina bestialiska dåd. Den sexuellt avvikande Gacy extraknäckte som clown på barnsjukhus och det var bland annat så han raggade upp några av de drygt trettio unga män han sedan tog livet av och grävde ner i sin trädgård. En sådan snubbe vill man helst inte bli förknippad med på något enda vis, tänkte jag och lade clownplanerna på hyllan. Pajas kan man ju bli kallad ändå. Ni ser hur skickligt jag undviker den ursprungliga frågan!
Ett annat svar jag kan dra till med är att jag jobbar som solstolsuthyrare i Båstad. Då brukar den som frågat förvånat höja på ögonbrynen och undra hur det kan vara möjligt för där skiner väl solen inte så ofta. Här infinner sig flera alternativa möjligheter att leda samtalet vidare på helt andra banor än den som rör min status på arbetsmarknaden. Man kan prata väder och statistik och vilka klåpare de måste vara som jobbar på SMHI. Man kan snacka tennis och man kan diskutera festandet i Båstad. Det ena leder som synes till det andra. Jag kan också välja att hålla med vederbörande om att hyra ut solstolar i kanske inte är den mest lukrativa sysselsättning man kan tänka sig och därför påpeka att jag dels faktiskt lagt av (även om jag gjorde en kort temporär comeback i somras) och dels att jag faktiskt på grund av just det osäkra vädret under årens lopp varit tvungen att hitta andra försörjningsmöjligheter. Och så börjar jag räkna upp några av alla de andra jobb jag haft i Båstad under årens lopp: 
hotellarbetare, nattklubbsentrévärd, korvkioskbiträde, glasskioskbiträde, hamnbodsbiträde, växthusbiträde, cateringmedarbetare, filmfestivalspartytältbiträde, topless strandbartender, diskare, diskplockare, klädbutiksexpedit och zzzzzzzz…. vid det här laget har hen som frågat tappat intresset för länge sedan. Det är då inser att livet som diversearbetare har sina nackdelar och att allt hade varit så mycket bättre om jag blivit kamrer, magdansör, lokförare eller något liknande. Jag får väl ta tag i saker och ting och bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor helt enkelt.. Eller inte.
Claes Kanold
Krönikör
