Anekdoten om den pimpinetta stureplansbotoxinen som trippande förbi Sands uteservering lyfter på sina Guccisolglasögon, vänder sig mot sin väninna och förvånat utbrister ”darling, är det inte märkligt att de lägger en tennisturnering mitt under Båstadveckan” har fått sin välförtjänta spridning i sociala media. Det är onekligen en träffande kommentar.
Eftersom jag själv varken är särskilt pimpinett eller har laddat mina av naturen sensuella läppar med svällande gifter är jag faktiskt medveten om att det spelas tennis i Båstad, även andra veckan i juli. Jag har till och med suttit på läktarna och tittat på. Mina allra första minnen från Öppna Svenska Mästerskapen i Tennis sträcker sig så långt tillbaka som i början av sextiotalet, då jag tillsammans med mina föräldrar var och hälsade på deras bästa kompisar, tillika mina gudföräldrar (som alltid tillbringade somrarna här i byn). De bodde på Agardhsgatan, inte så långt från Tennisstadion. Varje sommar vi var på besök tillhörde det ritualerna att först knalla upp till Danska Glassbaren och beställa en ”Negerkyss” (sorry det politiskt inkorrekta ordvalet, men det är inte jag som hittade på namnet) som med största andakt inmundigades ute på verandan med den vidunderliga utsikten över Laholmsbukten. Efter att mina, mina bröders och mina gudkusiners – det kan man väl kalla sina gudföräldrars barn? – kladdiga hakor, munnar, näsor och ibland till och med pannor befriats från resterna av den högtidliga glasstunden tultade vi gemensamt ner mot Centercourtens människomyller för att förhoppningsvis få syn på några av den tidens stora idoler. ”Där kommer Janne Lundqvist och Uffe Schmidt” pekade gudfar Erik initierat ”och där står Manuel Santana och skriver autografer”. Alla spelare var elegant klädda i vitt och jag vill även minnas att publiken runt omkring var tjusigt ekiperade. Inne på själva tennisområdet var stämningen fantastisk. Hade man tur satt den idrottsintresserade prins Bertil på hedersläktaren. Han hade för övrigt säkert trivts förträffligt även i det Båstad vi ser idag, för en sommar när han höll invigningstalet till turneringen avslutade han ceremonin med orden: ”härmed förklarar jag årets upplaga av Swedish Open öppnad, skål”… Sådana där minnesbilder dyker upp på näthinnan när jag idag iförd min aningen otympliga plastbricka om halsen, försedd med mitt eget foto och ett stort P som förkunnar att jag tillhör Presskåren, strosar in genom grindarna till den hårda servarnas och slicade backhändernas helgedom. De där plastbrickorna, eller ”badgarna” är förresten nästan värda ett kapitel för sig. Var och varannan människa man möter i Båstad den här veckan bär omkring på en sådan. De finns olika kategorier i olika färger och alla med stora bokstäver som identifierar vad man är för en typ. F = Funktionär. G = Gäst, S = Sponsor, VIP = Vip (som inte står för viktigpetter, fast det finns vissa som tycks tro det), C = Coach och så finns det säkert några till. Men en bokstav som saknas är H, som i Hopplös. För vad ska man annars kalla alla de stackare som alltid går till fel sektion på läktarna, aldrig hittar sina egna sittplatser. Hur svårt kan det vara att läsa på biljetten? Det är ett evigt springande upp och ner och hit och dit. Det ska frågas och det ska trampas och det ska knuffas. Ändå stå det hur tydligt som helst vilken rad och vilket platsnummer man har. Mitt förslag till nästa år är att varje åskådare förses med en egen GPS-sändare där deras sittplats programmerats in. Borde funka. Tennis var det ja. Ibland plågsamt enformigt och trist att beskåda. Ibland underhållande och spännande som värsta filmthrillern. Årets final går kanske inte till historien som den mest välspelade och särskilt spännande var den inte heller. Den för svensk publik hittills okände argentinaren Carlos Berlocq vann i två raka set. Några briljanta dueller, den ihärdiga vinden och Berlocqs evinnerliga stönande är det jag bär med mig från tillställningen. Jobbigt det där med stånkandet vid varje slag, slutsegraren lät som han lidit av förstoppning sedan midsommar och innan matchen svalt en dubbeldos laxermedel som nu fått avsedd verkan. Det förtar lite av skönhetsupplevelsen. Matchen är över, jag slänger min pressbricka i papperskorgen och lämnar med lite vemod Tennisstadion för den här gången. 
I backen ner mot Hotell Skansen möter jag Serena Williams. Genast blir jag lite gladare igen. Det är ju en vecka till. Med världens bästa spelare med i turneringen. Men det får någon annan skriva om.
Claes Kanold
Krönikör
