Den Gudomliga och jag -

”Det finns dagar då Greta Garbo lämnar sin våning och går på stadens gator som en vanlig kvinna.”

Det här är en parafras på ett gammalt djungelordspråk från Fantomen. Men det gällde för Greta Garbo – Den Gudomliga – också. I alla fall i Båstad för snart 40 år sedan.

Det händer, att jag får frågan: Har du en hemlighet som ingen känner till? Och jag svarar: Jag har rört vid Greta Garbo. Ett uttalande, som i normala fall skulle få de vita rockarna att komma springande. Så här gick det till: Den Gudomliga besökte sommaren 1975 Kerstin och Carl Johan Bernadotte här i Båstad. Till en början blev det en del ståhej, men efter någon dag lade sig drevet och Greta Garbo kunde, som sagt, röra sig obesvärat på Båstads gator.

En dag befann hon sig på SE Banken tillsammans med värdparet och hade originellt nog ställt sig i kassakön. Jag sommarjobbade hos Stig-Bertil på mäklarfirman intill och var på banken i ett klientärende. (Internetbanken var inte uppfunnen!) Det hampade sig så, att jag hamnade i kön just bakom Greta Garbo! Då hände det! Greta vände sig hastigt om för att säga något till Carl Johan, som satt i soffgruppen vid fönstret. Jag kände hennes arm mot min! Så det var egentligen inte jag som kom åt Garbo, det var Den Gudomliga som rörde vid mig!

Bjäre har i alla tider haft namnkunniga gäster. Som liten jagade jag autografer, precis som andra barn i Båstad. Bättre jaktmarker får man leta efter. Sommaren 1963 bodde hela skådespelareliten på Skånegården för att spela in filmen ”För att inte tala om alla dessa kvinnor”. Ingmar Bergman regisserade. Vi hade fullt upp med att artigt be om autografer från alla skådisar. En stigande stjärna var Allan Edwall, som skulle få sitt stora genombrott ett par år senare i Hemsöborna. Han parkerade sin lilla Citroën 2CV utanför Strand och flydde samtidigt som han ropade: ”Kära barn, jag sköter ju bara ljuset!” Jo, jo!

Men autografernas kung var barberaren! I frisörsalongen hade Nisse Pettersson väggen full med autografer: tennisspelare som Nicola Pietrangeli, Fausto Gardini, Orlando Sirola, Uffe Schmidt, Janne Lundqvist, Fred Stolle, Roy Emerson. Och så Gustaf V, som då och då rakade sig hos Nisse. Autografkungen hade den riktige kungen på väggen!

Roy Emerson blev tenniskung och världsetta året därpå, 1964. Han var inte bara en suverän tennisspelare. Emerson var dessutom bra på golf. En dag ville han koppla av med en rond på Båstad GK i Boarp och fick besked om att det fanns bra klubbor att låna. Väl ute vid Kvarnen påminde Roy om att han var vänsterhänt. Men vänsterklubbor gick ej att uppbåda! Resultatet blev att Roy Emerson spelade alla slag och 9 hål med en putter! Det gick bra.

Hotell Riviera, som nu genomgår en metamorfos, var populärt bland artister – att både bo och uppträda på. Det var rena strömhoppet av toppnamn under tre, fyra decennier: Alice Babs, Svend Asmussens orkester, Kvartetten Synkopen, Gösta Törner, Karl Gerhard, Lasse Dahlqvist, Ulla Billqvist, Povel Ramel, Evert Taube och många fler.

Povel Ramel och hans orkester spelade dansmusik på Riviera sommaren 1945. I pauserna estraderade Evert Taube. En eftermiddag var man på väg till stranden för ett gemensamt dopp, men Povel och hans kamrater mötte istället en mycket stressad Evert Taube med sin luta – på cykel! Taube ropade: ”Pojkar, planerna är omkastade! Jag ska till Göteborg och sjunga! Stinsen håller tåget och det är bråttom! Hej, hej!” Evert råkade under samtalet vända cykeln helt om, satt upp och trampade med raska tag rakt ut mot havet!

Att vara s.k. kändis har ibland sina fördelar: stinsen höll tåget! Men kändisskapet har också sina baksidor. Publiken kan nog då och då bli en smula påträngande, inte minst i miljöer där det serveras starka drycker. En bekant – inte bara till mig utan för hela landet – stod en gång i baren på Hotel Park Aveny i Göteborg. Han var programledare i TV flera gånger i veckan och vände nacken mot lokalen för att i möjligaste mån få vara i fred. Då närmade sig en duktigt påstruken gentleman som parkerade sig bredvid, granskade min vän, höjde ett varnande finger och sluddrade: ”Du, eh … du ska inte tro att du är igenkänd!”