
Den tredje söndagen i augusti varje år sedan 2003 är det Internationella fyrdagen då Svenska Fyrsällskapet, lokala fyrföreningar och Sjöfartsverket försöker öppna så många fyrar som möjligt så att intresserade har möjlighet att besöka en del av Sveriges unika maritima kulturarv. Både på lördagen och söndagen var det öppet hus på fyren ute på Hallands Väderö. En fyr som hjälpt många fartyg från att förlisa utanför ön.
Fyren på Hallands Väderö ligger naturskönt på öns västra spets och har lång och intressant historia. År 1844 uppfördes en lotsstuga och efter att fem fartyg förlist under en storm i början på 1880-talet beslöt Lotsverket att 1884 uppföra en fyr på platsen. Bygget gick fort och i oktober samma år tändes fyren för första gången.
– Antalet skepp som förliste utanför Väderön sjönk dramatiskt efter det att fyren kom i tjänst, berättar öns förvaltare Magnus Andrell som tog mot oss och engagerat berättade om fyrens historia.
Det vitmålade runda fyrtornet uppfördes i järn. Optiken bestod av en dioptrisk trumlins av 3:e ordningen. Som ljuskälla användes en trevekig fotogenlampa med oföränderlig bränsleyta. 1909 bytes fotogenlampan ut mot luxljus vilket innebär att fotogen utsattes för högt tryck och uppvärmdes samtidigt. Fotogengaserna som då utvecklades spreds i en stor glödnätstrumpa och antändes varvid ett mycket skarpt ljus uppstod.
För att kunna varsko sjöfarten om fyrens position vid tjocka och nedsatt sikt togs 1887 en mistsignalering i drift. Den första varianten var en ångdriven siren. Det var en arbetskrävande anläggning som fanns i ett maskinrum 50 meter väster om fyren. Vid tjocka skulle ångan byggas upp och signalerna ljuda så länge vädret krävde det.
Jobbet med att driva fyrens alla funktioner krävde arbetskraft och de var fyra personer med familjer som bodde i bostäderna intill fyren. Även en lärare bodde i området som kunde utbilda barnen i familjerna. Bostadshusen liksom fyrplatsens övriga byggnader som uppfördes i trä, tillverkades av snickerifirman Bark och Warburg i Göteborg.
Bara ett år efter ångsirenen togs i bruk exploderade ångpannan efter att de hade använt havsvatten för kylning efter att brunnen hade sinat. Det salta havsvattnet gjorde att pannan rostade upp på väldigt kort tid. Efter det anlades en 300 kvm stor bassäng som samlade regnvatten som kunde användas för kylning. Ångsirenen byttes 1915 ut mot knallskott som avfyrades var femte minut under dålig sikt. 1949 ersattes de av en tryckluftsdriven misttyfon och senare en supertyfon från Kockums. Tyfonerna finns kvar vid fyren men är inte i drift längre.
1965 elektrifierades fyren och i samband med detta byttes optiken ut till en 4:e ordningens dioptrisk trumlins. I och med detta automatiserades fyrens alla funktioner och fyrplatsen avbemannades.
2010 byttes ljuskällan i fyren ut till en LED-lampa som drivs av batterier och solceller. Nu är fyren helt oberoende av ström från land för att fungera.
Sjöfartsverket äger fyren och maskinhuset medan Torekovs kyrka och församling äger alla bostäder och övriga byggnader på ön. Fyrplatsbostäderna renoverades genomgående under 1990-talet och kan hyras veckovis.
Under helgen med Internationella fyrdagen var det ett 20-tal besökare som togs sig ut till fyren för att få möjlighet att se och lära om fyren. Via den delvis trånga spiraltrappan upp i fyrtornet kunde besökarna få en fin vy över Väderöns natur och havet.
– Vi har öppet i fyren endast ett fåtal tillfällen om året, bland annat har vi en visning på annandag jul. Det är kul att öppna upp fyren och visa för intresserade besökare. Idéer finns på att göra ett litet museum i fyrhuset men det är ännu bara önskningar, berättar Henrik Bjuvsten som är en av de engagerade i Fyrsällskapet som tar hand om fyren.
Text & bild: Peter Jakobsson