Att leva på kredit

Idag är just en sådan dag som jag älskar med att vara anställd av mig själv. Brasan är igång, andra koppen kaffe är upphälld, barnen är i skolan, mannen sover efter sitt nattpass och jag jobbar. Hemma vid mitt eget köksbord. Inga möten. Ingen deadline. Några småuppdrag som ska avslutas, påbörjas eller bara göras. Och någon gång här under morgonkvisten ska hunden också få komma ut en runda, men jag väljer att vänta tills mörkret har lämnat oss.

Ovan beskrivning var den positiva och väldigt romantiska, men väl förutfattade, bild om hur livet som egenföretagare skulle bli. En annan, mindre positiv, förutfattad mening jag hade, var att jag aldrig skulle ha några pengar och skrämmande medveten om att varken banken, mataffären eller energibolagen skulle nöjda sig med att få betalt i glitterfisar (det är den sorten som jag producerar) eller snälla tankar.

Jag vågar nog påstå, att när det kommer till att våga ta steget från anställd till egenföretagare, så är det just den ekonomiska tryggheten som många gånger håller oss tillbaka. Vi har helt enkelt kommit att bli beroende av och fångar i vår vardagsekonomi. En ekonomi som för många av oss möjliggör ett hyfsat gott liv. Ett liv som ger oss möjlighet till olika former vardagslyx och en och en annan semesterresa.

Min egen försiktighet när det kommer till pengar är obönhörligen sprungen ur min uppväxt. Uppväxt i ett medelklasshem där pengar aldrig varit en direkt bristvara men där jag och min syster ändå fostrats hårt i pengars värde. Vi blev i tidig ålder medvetna om att pengar inte växer på träd och att de inte kommer gratis. Pengar har å andra sidan aldrig betraktats som fult, men slösaktighet har alltid ansetts som en styggelse. ”Har du inte pengar, har du inte råd” har varit ett tydligt motto. Det har därmed alltid varit viktigt att ha ett jobb och en inkomst.

Därför var det onekligen kontroversiellt för mig att ta det där steget och säga upp den fasta anställningen och därigenom en fast inkomst (även om mina föräldrar själva var egenföretagare). Och kanske är det just därför jag tycker att det är fascinerande att det är just förhållandet till pengar som jag omvärderat mest sedan dess.

Idag jämför jag mitt tidigare liv med den fasta inkomsten som att leva på kredit. För efter att räkningarna var betalda, en mindre slant sparad och ett och annat nöjesköp så var pengarna slut. Alltid. Jag var helt enkelt beroende av att min anställning fortsatte och lönen med den (jag vet att denna situation inte hade något som helst att göra med mina inkomster, bara hur jag valde att styra över mina utgifter, men jag är relativt säker på att jag inte är ensam). Nu däremot, har jag de pengarna jag har och får anpassa mitt leverne därefter. Och samtidigt som det är en drivkraft att skaffa nya inkomster så har jag sättet jag införskaffat dem på kunnat skapa mig ett utrymme att ibland kunna göra vissa saker bara för att jag vill, även om de inte alltid skapar några enorma intäkter.

Nej, jag visste inte hur det skulle bli och det vet jag fortfarande inte. Men jag är glad att jag vågade utmana mig själv och mina förutfattade meningar. Jag är fullt medveten om jag är en privilegierad som hade möjligheten att välja. Hade jag kunnat, eller vågat, välja samma om jag varit ensamstående eller sjuk? Det kommer vi aldrig att veta. Men jag valde ändå något som var annorlunda än det jag var uppväxt med, med en naiv dröm om köksbordet som arbetsplats som enda drivkraft. Denna dröm gav mig andra oanade och positiva effekter. Effekter som jag inte hade förmågan att förutse.

Det är därför intressant att fråga sig själv vilka förutfattade meningar och omständigheter vi lever efter. Hur mycket låter vi dessa styra våra liv? Och vilka av dina kommer du att utmana och eventuellt göra dig av med 2015?

dock2014Själv kommer jag att utmana mig genom att göra saker som jag i flera år har pratat om att göra. Om det får det utfall som jag vill och önskar det får tiden utvisa, men 2015 jag ger det åtminstone chansen. Annars får jag väl får folk att inse nyttan av glitterfisar och snälla tankar.

Louise Dock
Krönikör