På internet får alla en talan. Här spelar det ingen roll om du är heltidspolitiker eller sjukpensionär. Om du bor i en husvagn eller en herrgård. Det måste vara en av de yttersta formerna av demokrati när alla kan föra fram sitt budskap i en form av ett speakers corner via det egna tangentbordet. Samtidigt skräms jag ofta av det jag läser och människors, bitvisa, avsaknad av förståelse för ordets möjligheter och faror.
Drygt fem miljoner människor i Sverige använder idag Facebook. Vi lever våra liv via datorn, telefonen eller läsplattan och detta har delvis ersatt mötet i mataffären, vid fikabordet eller utanför fotbollsträningen. Istället för att lyfta blicken och fråga hur läget är tittar vi ner i telefonen för att se om vi missat något…
Förmodligen skrattar vi om några år åt denna form av sociala medier, på samma sätt som min dotter för ett tag sedan var så ledsen för min skull när jag berättade att det inte fanns iPad när jag var liten. Hon undrade med gråten i rösten om jag inte kunnat be mina föräldrar leta lite mer noga…
Det jag vill komma till är känslan av anonymitet på nätet, en känsla som är bedräglig då du mycket sällan är just anonym. Många verkar tro att man på internet kan uttrycka vad som helst, det är ju ändå på nätet. Oftast är det åsikter som personen i fråga aldrig skulle haspla ur sig i kön på ICA eller på gymmet. Men att skriva dem så att hundratals, jag oftast många tusentals, kan ta del av dem är en helt annan sak…
Veckorna innan valet kulminerade det i sociala medier. Påhoppen haglade från såväl vänster som höger, alla var överens om att ingen var överens. Alla visste hur landet skulle styras och alla förfasades över hur landet skulle kunna styras. Om fel sida vann.
Allt du ser och läser på internet är inte sant. Vi börjar med att slå fast det. Om det står på internet att det varje vecka kommer fyra busslaster med människor från Rumänien med lömska planer för att hur ska stjäla, tigga och förstöra så innebär det inte per automatik att kvinnan som du nästan snubblar över utanför Willys kom med den bussen. Eller att den bussen ens existerar.
Om du läser på Facebook att Båstadhem har problem med invandrare som river upp parketten i vardagsrummen för att odla potatis kanske du först och främst ska fundera på om Båstadhem verkligen har parkett i vardagsrummen och sedan även klura på om detta kanske inte är en vandringssägen som till och med är äldre än Facebook.
Många ser igenom detta, det kallas kritiskt tänkande. Man läser något, låter sin förförståelse arbeta lite och konstaterar att det nog inte riktigt är så som det verkar vid en första genomläsning. Men alla gör bevisligen inte det.
Nästan varje dag ser jag vänner på Facebook, personer som jag faktiskt har ganska höga tankar om, dela med sig av artiklar skrivna på öppet rasistiska sidor, dela statusuppdateringar som är helt uppåt väggarna och samtidigt lägga
till en egen kommentar i stil med ”fy fan vilka svin” eller ”nu måste vi väl för helvete säga ifrån”…
Jag tror inte att du egentligen har de åsikter du verkar dela på internet, men det är så lätt att kasta ur sig dem. Det är ju på nätet och inget du behöver stå till svars för. Men vad händer om din kommande arbetsgivare googlar på ditt namn? Han eller hon kanske inte riktigt imponeras av din intelligens i att dela det där inlägget om att alla invandrare får 50 000 kronor skattefritt varje månad och fria körkort…
Tyvärr, det får dig att framstå som lite korkad…
Ta hand om varandra – både i verkligheten och på nätet!
Joakim Ormsmarck
