1994 var fotbollsresor inte alls den industri som det är idag. Efter en lyckad fotbollsupplevelse i Malmö, bestämde sig de unga herrarna Ulf Andersson och Eddie Bengtsson från Båstad att åka över Atlanten för att se Sverige gräva guld.
Sagt och gjort, Uffe och Eddie packade sina väskor till en resa som visade sig att bli ett riktigt äventyr och ett minne för livet. Utan att ens ha bokat något hotellrum landade killarna i Los Angeles Och det var då tre och en halv veckas äventyr på andra sidan Atlanten började.
Vad hade ni för förväntningar av VM 94?
– Vi trodde inte att Sverige skulle gå vidare, helt ärligt. Men så gjorde de den där jättematchen mot Ryssland och då kände vi att ja, nu kan vi nog gå vidare. Och så gick Sverige vidare till åttondelsfinal och matchen gick i Dallas. Och dit ville vi givetvis åka. Vi lärde känna en amerikansk kille som hjälpte oss med biljetter, med ett väldigt roligt stopp i Las Vegas… Vi hade ju packat väldigt lätt och hade i princip bara våra fotbollströjor och shorts. Vi var ändå välkomna till casinon! En timme innan flyget skulle gå, försökte vi att hitta ut från det stora casinot. Taxikön utanför var hus lång som helst, så vi gick bort till strippen, men där får inga taxibilar stanna! Tillbaks igen, vad gör vi nu? En halvtimme tills planet går!
Uffe: Jag gick längst fram till taxikön, pratade för hela kön och de släppte oss förbi. Mannen längst fram och frågade: ” Sverige? Är det inte där kvinnorna är snygga och badar topless? Jag följer med!” Hela taxikön hejade på oss, ”Go Sweden, go!”. Vi hann med flyget precis.
Då var det Dallas och matchen mot Saudiarabien. Det var helt otroligt varmt, över 40 grader. Det var jobbigt att bara sitta på läktaren! Hur fasen klarar de av att spela i den här värmen, vi kunde knappt sitta stilla.
Var det många andra svenskar där?
– Det var inte många som åkte på såna här fotbollsresor då. Men det var en del svenskar i LA, framför allt de som bodde i USA. Men i Dallas var vi inte många. I USA var det inte så vanligt med fotbollströjor. Så när vi gick runt i våra gula tröjor, trodde folk att vi var fotbollsspelare! I början tyckte vi att det var lite kul, ”Nej, nej, vi är bara fans”. Sen orkade vi inte förklara. När de frågade om vi var spelare, sa vi bara ”yes yes”. En kväll innan Sveriges match var vi ute på en pub och då kom det fram folk som frågade om vi inte skulle gå och lägga oss snart, ni har ju match imorgon.
När man var på matcherna, fick man verkligen kika runt för att hitta mer gult på läktaren! Man kunde se lite svenska fläckar här och där. Sedan samlades alla i något hörn!
Vad var det bästa och sämsta med resan?
– Förutom fotboll givetvis, är en av de bästa sakerna med våra resor är att vi träffar alltid så många trevliga människor, menar Eddie. När vi landade i LA hade vi väldig tur och träffade på ett stort gäng från Ericson, som tog hand om oss. Vi fick hänga med dem! Vi träffar alltid på trevliga människor under våra fotbollsresor och många av de har vi fortfarande kontakt med.
Uffe & Eddie i USA -94
Det mesta var roligt och amerikaner är väldigt hjälpsamma. Men givetvis finns det en baksida med allt. En dag blev vi pistolhotade av fyra påtända personer. Efter det kände vi att nej, nu har vi sett det mesta här, det börjar bli dags att åka hem. Vi reste och såg en hel del också, San Francisco, San Diego och så vidare.
Folk blir förvånade att någon faktiskt har varit där och tittat på matcherna. Vi förstod inte hur stort det var förrän vi kom hem! Det fanns ju inte internet eller mobiltelefoner!
