Annons:

Vi tar det i morgon!

Att sitta hemma i soffan med en skål chips i knäet och stressa över den stora pappershögen med arbete som man har framför sig är troligen något som låter bekant. Det här med att skjuta upp saker och ting är något vi gör i alla åldrar, stora som små, under vissa perioder mer än andra. Varför kan vi inte ta tag i det vi behöver göra för att efter det kunna njuta utan ångest?
För fem veckor sedan fick jag reda på att vi skulle skriva ett företagsekonomiprov. Det var rätt chill med fem veckor så länge jag planerade mitt plugg och började i tid. Det skulle liksom inte vara några stora bekymmer då. Planeringen gjordes och allt var redo att tas tag i, enda problemet var att denna planeringen inte riktigt följdes… Månaderna blev till veckor och veckorna blev till dagar, så nu sitter jag här och ska skriva ett viktigt prov om en vecka och har fortfarande inte öppnat upp boken.. Dock har jag faktiskt LOVAT mig själv att jag ska börja hårdplugga efter jag har skrivit klart denna krönika… Eller imorgon om jag är för trött idag. Dock har jag träning imorgon så kan nog bli att det blir i övermorgon. And so it goes on…

Jag undrar verkligen vad det är som egentligen händer i huvudet på en ”uppskjutare”? Har vi för många bollar i luften? Är vi rädda för resultatet av det vi ska göra? Är motivationen bortblåst? Eller är det bara så enkelt att vi är för lata? Ingen aning. Dock vill jag mer än gärna lära mig hur man tar tag i saker och hur man får de gjorda på direkten. Det är ju inte riktigt så att jag vill sitta där jag sitter nu med stressen jagandes efter mig som ett avsnitt av Tom & Jerry.

Jag tror att den stora skillnaden mellan en ”rationell beslutsfattare” och en uppskjutare är förmågan att kunna bestämma sig för att göra det förnuftiga och hållbara, som kommer att gynna en i framtiden. Just det här att kunna se steget längre och inte tänka på vad som är enklast och roligast för stunden. Vi som har denna fantastiska förmåga att prokastinera (som det så fint heter) lever alldeles för mycket i vad som händer just nu och vad som känns bäst för stunden. Vi måste ta klivet ut ur boxen och blicka lite längre fram. Men hur i hela friden gör man det då? Jadu, det ska jag fråga någon som påstår sig vara en sann do-er om det nu finns några sådana mirakelmänniskor.

Samtidigt om jag ska vara lite ärlig skulle jag vilja påstå att jag är en sådan människa som arbetar bättre under press. Att skjuta upp saker ibland kan ge mig den extra lilla kick som behövs för att kunna göra så bra ifrån mig som möjligt.
Fast jag vet inte riktigt om det är det optimala i längden, man får försöka hitta den nivå stress man själv klarar av utan att det börjar påverka en negativt. Det är den balansgång man får försöka lära sig.

Jag kan ju säga som så att det ändå
känns ganska skönt att jag nu skrivit klart denna krönika som ska in om två dagar som stressat mig i två veckor. Vi höres och synes!

P.S önska mig lycka till på provet, det lär behövas…


Carmela Borges Olofson

Relaterade artiklar

X