Jag har en övertygelse kring att vi alla föds med positiva intentioner och samma förutsättningar. Visst, det kan låta krasst att påstå att vi alla har samma möjligheter och jag är fullt medveten om att så snart vi slagit upp våra ögon den där första gången börjar vår påverkan från omvärlden, samhället och de människor som omger oss. Men likväl, när vi når dagens ljus är vi alla bara människor födda till en värld som vi måste klura ut hur den egentligen fungerar.
I tio år har jag själv varit förälder och fått se en annan människa ta de första stegen ut i den värld där hon kommer att leva, utvecklas och sätta avtryck i ungefär ett sekel. Jag har lyssnat på drömmar om ett liv som rymdforskare, forskare, caféägare eller varför inte journalist. Tankar om ett liv i Brasilien, New York, Paris, Halmstad och andra platser som kommit att få en plats i denna växande personlighets hjärta. Inte en enda gång har jag fått höra att saker inte går, att drömmar är för stora eller att hon får nöja sig med något annat.
För en tioåring finns det inga hinder och allt är möjligt, så är det i alla fall för vår tioåring, och jag är så otroligt stolt över denna starka individ samtidigt som jag inser att den en dag kommer att komma tankar kring hinder, problem och omöjligheter.
Min förhoppning är att hon då ska kunna hantera dem och hitta egna lösningar framåt, se utmaningarna och inte hindren.
Men vad är det egentligen som formar oss människor? Vad är det som gör att många av oss till sist faller till föga för de negativa tankarna och till sist låter problemen ta över från möjligheterna? Är det så enkelt att vi som barn helt enkelt tillåter oss själva att vara naivt positiva eller förstår vi bara inte bättre?
Har vi ett starkare immunförsvar som gör att det negativa inte får fäste på samma sätt som när vi luttrade av livet släpper garden och ger efter?
Jag tror att vi glömmer att leka när vi blir äldre. Vi blir förnuftiga och faller in i ett liv som måste följa de ramar som satts upp för hur vi ska leva som vuxna. Med leken kommer drömmarna, de galna upptågen och den obegränsade optimismen för i leken finns inga hinder eller problem. Här kan vi vara astronauter, miljonärer eller upptäcktsresande, vi kan laga mat med sand och vatten och bygga fantastiska kojor i skogen utan varken bygglov eller hållfasthetslära.
Vi måste börja leka mer. Vi måste leka mer på jobbet, på fritiden, i drömmarna och i vardagen. Det är trots allt så till sist att vi inte kan ta med oss något den dagen det är dags att lämna denna värld och vi vet att vi oavsett inte kommer levande ur den, hur allvarligt vi än tar på livet. Så varför inte leka lite mer på vägen?
Men, säger med all sannolikhet den bistra läsaren med livet fullt av bekymmer, vi måste väl ta ansvar? Hur ska det annars gå i världen om vi alla springer runt och leker hela dagarna?
Min vän, det kommer att gå hur bra som helst. Lek och ansvar är inte i motsatsförhållanden och det enda utesluter inte det andra. Men genom leken kan jag lova att ansvaret bli så otroligt mycket lättare att bära och samtidigt tror jag att vi alla tar bättre beslut om vi släpper fram det leksugna barnet inom oss. Tror inte du det?
Joakim Ormsmarck
