Vi flytt’ int’!

Så lät parollen under 60-talet när flyttlassen började gå. Jag säger detsamma idag. För Båstad har allt. Det vi inte har inpå knutarna hittar vi på nära håll – Ängelholm och Halmstad finns inom 10-20 minuters resa räknat med tåg från station till station. Detta kan bli föremål för en egen krönika. Idag ska det handla om att byta bostad.

Under 1800-talet var just den här tiden på året flyttdags, närmare bestämt den 24 oktober, som kallades ”Den stora flyttdagen”. Så småningom blev 1 april och 1 oktober ”fardagar”, eftersom det var då som drängar och pigor ofta bytte arbetsgivare. Den 1 oktober var kanske vanligast, då det var en utbredd sed att flytta till ny arbetsplats i samband med Mickelsmäss den 29 september.

När jag föddes 1951 bodde vi på Vegeholms station, där min pappa var järnvägstjänsteman. Men mamma längtade tillbaka till Båstad, där hon hade sina rötter. Så det blev ett ”återtåg” (ursäkta vitsen) via Ängelholm, där vi mellanlandade i ett hyreshus med utsikt över en potatisåker. Den behövde vi inte titta på mer än c:a ett år, sen gick färden vidare till Båstad. Jag var bara 4 år när flyttbussen, för mig stor som en oljetanker, svängde in på Hagagatan. Vi välkomnades av min morfar och jag vinkade stolt till honom från förarhytten. I väntan på att vår nya bostad i ett av ”Stiftelsehusen” skulle bli inflyttningsklar, bodde vi hos mammas föräldrar på Sollidens handelsträdgård. Tiden som barn på ”Stiftelsen” blev fin. Där bodde familjer med massor av barn i min ålder. Lekplatser saknades inte: vi hade hela Pershögsskogen inpå knutarna. Vi blev vänner för livet.

Men vuxenlivet trängde sig på och det blev dags att lämna boet. Via Karlskrona, Stockholm och Uppsala gjorde jag med blandade känslor lumpen. Det var verkligen danande och roligt att ofta byta hemvist under den tiden. Utom när jag sommaren 1972 blev placerad på S1 i Uppsala. Min flickvän hade just gjort slut och jag var riktigt nere i knäppkängorna. Allt kändes meningslöst och om jag hade placerats i Gulag och Sibirien hade det inte bekommit mig. Nå! Det var säkert också danande …

1973 flyttade jag in på en studentkorridor i Lund. Nu kan vi verkligen snacka om danande! Denna fullständigt heterogena mix av flickor och pojkar som skulle bli allt från jurister och präster till läkare och ingenjörer var vitaliserande! Efter en tid som reseledare med boende på Mallorca, återvände jag till Lund och fick som stipendiat bo på det legendariska Thomanders Studenthem, som än idag friskt blandar studier med studentspex. Till allas oförställda förvåning blev det där jag tog examen. Och där träffade jag min blivande fru.

Hon och jag kunde 1989 köpa en bostadsrätt i Lund. Jag jobbade på Malmö-TV men med min juristexamen kunde det inte hjälpas att jag i bostadsrättsföreningen gjorde parallell karriär som sekreterare, kassör och slutligen ordförande. Jag (och vi, numera med en 3-årig dotter) flydde och 1999 köpte vi en villa i Skanör. För första gången i mitt liv fick jag bo i eget hus. 220 kvm med arbetsrum, hund, katt och 2 st utekaniner i lyxbur som svärfar och jag byggde tillsammans med en bastu och en stor lekstuga. Det var naturligtvis faciliteter som var svåra att lämna i samband med skilsmässan 8 år senare, då allt fick lämnas – ja, utom svärfar som jag fick behålla som god vän. Jag landade som nybliven ungkarl i en nybyggd lägenhet i Skanör. Standarden var hög. Men det var dessvärre hyran också, så hög att den påminde om ett på 70-talet nybyggt område på Bjäre som kallades Biafra: husägarna hade inte råd att äta …

Längtan till Lund blev påtaglig. Så när jag 2009 fick ett erbjudande om en etta centralt i Lund, gick flyttlasset igen. Jag magasinerade nästan halva bohaget och skänkte bort resten. Den lilla ettan i Lund var ett perfekt boende. För det första: läget mitt i ”Kulturkvadranten”, dvs i Lunds gamla stadskärna med gångavstånd till allt. För det andra: badrummet, som var lika stort som resten av lägenheten. Jag hade inflyttningsfest och vi fick sitta i trädgården och äta. Men dansa kunde vi göra inne i badrummet, där både golvyta och akustik överträffade de flesta diskotek! Jag har sällan bott bättre – bara 30 kvm att dammsuga …

Senare erbjöds jag en större bostad vid Stadsparken i Lund. Hyresvärden bad mig vid ett tillfälle hjälpa honom att flytta in en ny, stor braskamin. Under det mödosamma arbetet utbrast han, varm och svettig:

– Egentligen behöver vi inte installera den. Det räcker ju med att bära den fram och tillbaka ett par gånger när man börjar frysa … 

Keep swinging!