Den repliken fälldes i Lund någon gång under 1920-talet, närmare bestämt i studentspexet Uarda på Akademiska föreningens stora scen. Den som utbrast i denna obegriplighet var ingen mindre än Karl Ragnar Gierow, som så småningom skulle bli Svenska Akademiens ständige sekreterare. Bakgrunden var denna: Gierow hade med stor möda tjatat sig till en liten roll i Lundaspexarna. Rollen innebar att han skulle fälla en enda replik. I en scen lämnar själen en nybalsamerad mumie. Själen utgörs av ett lite stycke tyll som hissas upp i taket, varvid en av överbalsamatorns adepter – den gången gestaltad av Gierow – skall utbrista: ”Vad var det?” Karl Ragnar vankade av och an i veckor och smakade på olika betoningar: ”VAD var det?”, ”Vad var DET?”, ”Vad VAR det?” På premiären var han, trots sina förberedelser, oerhört nervös. Trasan for till väders och Gierow skrek i falsett: ”Vad det var?”
De stora spexhelgerna i Lund inträffar Siste November och Siste April (som heter så i Lund, alltså inte ”Valborg”, som uppsalaiterna kallar det). Våruppsättningarna brukar ägnas åt de klassiska spexen, som spelas regelbundet, så att varje studentgeneration skall ha möjlighet att uppleva dem. Kommande Siste April spelas ”Djingis Khan”, ett både välskrivet och roligt spex, med bl a den välkända Härjavisan, som sjungs av Djingis och Den Gyldene Horden. Här är refrängen för den som till äventyrs inte kan den redan (på melodi Gärdebylåten):
Ja, nu ska vi ut och härja,
supa och slåss och svärja,
bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord!
Med blod ska vi stäppen färga!
Nu änteligen lär ja’
kunna dra nån riktig nytta av min Hermodskurs i mord!
”Djingis Khan” skrevs av Hasse Alfredson och några av hans skolkamrater från Helsingborg. Hasse, som i likhet med undertecknad valdes in i Uarda Akademien (ett sällskap för ärrade spexare), lär förresten vid ett akademimöte ha tagit upp frågan om att välja in Karl Ragnar Gierow, och avslutade sitt tal med: ”Han har till och med valts in i Svenska Akademien! Ska vi då inte välja in honom?”, varvid mötet svarade ”Jo!”. Alfredson replikerade ”Nej, det tycker inte jag!” Gierow blev aldrig invald.
Jag gjorde debut på spexscenen den 27 februari 1976 och höll ut i tio år. Den sista reguljära föreställningen jag medverkade i var Lundaspexarnas 100-årsjubileum Siste November 1986. Det blev totalt ca 25 uppsättningar och ungefär 125 föreställningar. Detta bara sagt med en antydan om att det finns gott om minnen att dela med sig av. En del av dem, särskilt om Sten Broman, sparar jag till en krönika i höst.
Kung Carl Gustaf är en stor spex-entusiast och ett par minnen dyker upp. Det första utspelade sig i baren bakom scenen på Akademiska Föreningen. I mellanakten serverades förr i huvudsak två förfriskningar: ”Betong”, dvs gin och grumlig tonic, men populärast var nog sk ”Asfalt”, som bestod av dålig Eau de Vie och Coca Cola. Kungen och hans adjutant närmade sig baren, studerade intresserat sortimentet och frågade ”Den där svarta drinken, vad är det?” Bartendern svarade ”Det är Asfalt, Ers Majestät!” ”Jasså”, svarade Kungen, ”i så fall får jag be om en sådan!”
Det andra kungliga minnet utspelade sig vid en eftersits i början av 1980-talet. Kungen och Silvia skulle föräras var sin spexmedalj. För att inte löpa risken att sticka en nål i någon av kungaparet, hängdes medaljerna i ett sidenband runt respektive hals. Vår scenmästare, Alvar Svensson, fick äran att dekorera Silvia. Samtidigt som han trädde bandet över hennes huvud böjde han sig fram och viskade (hörbart för oss alla) i hennes öra: ”Äntligen ensamma!”
Spexen inbjuder till improvisationer. En legendarisk spexare, Bosse Segerstedt, var en inbiten vitsare. På 1950-talet och i spexet ”Nero” ramlade han ner i en lucka i scenen. Han drogs upp av medspelare och fällde den klassiska repliken: ”Här går det både Nero upp!”
Samma lucka i scengolvet drabbade en annan spexare i början av 70-talet. Vederbörande slog sig illa och tuppade av. En scenarbetare sprang fram till scenkanten och ropade ut i salongen: ”Finns det någon läkare i salongen?” Då reste sig 250 personer i publiken. Vår scenarbetare hade glömt att föreställningen var abonnerad av en pågående stor läkarkonferens…
Keep Swinging!
Fritte Friberg
Krönikör
