Tutti Frutti, Viol & Salmiak

Det var tre populära tablettaskar som passade perfekt som filmgodis på 60-talet. I september 2016 skrev jag om filminspelningar i Båstad. Idag ska vi ägna oss åt platsen där man SÅG film: gamla SCALA-biografen på Pershögsgatan i Båstad (P-platsen bakom Gamlegården).

Dels eftersom årets Lilla Filmfestivalen i Båstad står för dörren (2-5 augusti och under ledning av Stefan Jarl), men ännu mer eftersom det är nästan exakt 100 år sedan gamla SCALA invigdes den 5 juli 1918.

Ägaren till SCALA biografkedjan på 60-talet, Kaj-Ewe Jönsson, drev salonger även i Ängelholm och i nordöstra Skåne. Han bodde själv intill biografen sommartid och det berättas att Jönsson hade en Jaguar E-Type med den klassiska, mycket långa motorhuven och med kupén långt bak. Det medförde t ex att när Kaj-Ewe skulle köra ut från gården så var praktiskt taget hela bilen ute på gatan innan han kunde se om det var fritt fram att köra ut …

Själva byggnaden förde tankarna till ett hus i Mexico i någon spagettivästern: låg, lång och med i stort sett platt tak. Entrén var klassisk med bioaffischer och foton från aktuell film på ömse sidor ingången. Det skyltades för övrigt på ytterligare två platser: dels vid Lundbergs Järnhandel på hörnet Köpmansgatan-Pershögsgatan, dels med enbart affisch i skyltskåp några tiotal meter österut på Köpmansgatan. Strax innanför entrén och till höger fanns biljettluckan, som under 60-talet oftast bemannades av Maj-Britt Ellevi. Efter biljettköp stegade man in i foajén, som hade en pikant doft av gymnastiksal (helt logiskt alltså, att den nya Bio Scala flyttade in i gamla gymnastiksalen vid torget i mitten av 70-talet).

Längst bort till höger stod en liten innehållsrik godiskiosk. Det finns lite olika uppgifter om vem som skötte den: antingen tennisbanskötare Gunnarssons fru, Ruth Gunnarsson, eller hans dotter Gullevi, och ett tredje förslag är Kerstin Steen. Inget hindrar att alla tre är rätt, men om någon läsare vet besked, så är ni varmt välkomna med rättelser (via redaktionen – och det gäller alla namnuppgifter i krönikan). När man försett sig med konfektyrer (som i bästa fall räckte längre än bara till reklamfilmerna), gick man fram till ”han som rev biljetterna”. Denne var enligt uppgift ”Kilian” (troligen Tage och möjligen Kiliansson). Efter sedvanlig visselblåsning i biljetter startade maskinisten Arne Larsson en av de två projektorerna. Det behövdes två eftersom förspelet – journalfilmer, reklam och tecknat – låg på separata rullar. Dessutom var långfilmen uppdelad på flera rullar och när föregående rulle var slut startades nästa i projektor nummer två. En del biografer hade bara en projektor och då höll man paus medan maskinisten bytte rulle! Rullbytet kunde medföra fadäser, t ex att ny rulle startades upp och ner, vilket alltid möttes med applåder och glada tillrop.

Vad var det då vi tittade på? Jo, som 6-åring i slutet av 50-talet fick jag följa med mamma och se så kallade Husmodersfilmer. Det var egentligen en svit hopklippta journalfilmer med reklam för nya produkter och köksredskap. I Husmodersfilmerna kunde man också se Tore Wretman och Folke Olhagen laga mat och presentera matlagningstips under rubriken ”Novisen vid spisen”. Visserligen hade dessa filmer uttalat husmödrar som målgrupp, men vid min dåvarande ålder uppskattade jag alla rörliga bilder. Journalinslagen var ofta svartvita och var det färgfilm kunde man inte riktigt tala om ”Technicolor”, utan snarare ett slags sepiabeslöjade, ”urtvättade” färger, nästan som om inslagen var handkolorerade. Vilket ju var fallet med de allra första färgfilmerna. Samlarbilderna, alltså filmstjärnorna var definitivt ofta handkolorerade och både Cary Grant och Ingrid Bergman hade grisskära ansikten och knallröda läppar, som alla andra stjärnor, oavsett kvinna eller man. Filmstjärnor bytte vi med varandra med repliken ”Bytt, bytt – kommer aldrig igen!”

Med 60-talets ankomst kunde man som ung man börja se vuxenfilmer och så småningom ”barnförbjudna” filmer. De olika genrerna var många: musikfilmer (Elvis Presley i ”Blue Hawaii” 1961, Cliff Richard i ”Summer Holiday” 1963), gigantiska komediproduktioner (Louis de Funes och Terry-Thomas i ”Den stora kalabaliken” 1966), stock car- och motorcykelfilmer (The Wild Angels 1966 och Easy Rider 1969), krigsfilmer (Örnnästet 1968 med Richard Burton och Clint Eastwood), västern (Clintan igen och hans ”dollarfilmer” med start 1964), tecknat (Djungelboken 1968) och kostymfilmer, t ex ”Myteriet på Bounty” från 1962. Marlon Brando spelar Fletcher Christian och Trevor Howard är kapten Bligh. Brandos roll förälskar sig i den utomordentligt vackra polynesiskan Maimiti spelad av Tarita Teriipaia. Jag blev (som 12-åring) också huvudlöst kär i Maimiti, såpass att jag såg filmen tre gånger på rad! Och jag blev lika frustande svartsjuk på Marlon Brando, som till råga på allt i verkligheten gifte sig med Tarita Teriipaia när filmen var färdiginspelad. Jag förlät inte Brando förrän 10 år senare när han braverade i Gudfadern …