Tomten!

Alla sitter spända och väntar vid julbordet när pappa går ut för att hämta ved till brasan som brinner för fullt och som bredvid sig har en korg fylld med upphuggna vedklabbar.
Nämen! Det knackar på dörren? Titta! Det är tomten! Gud, tomten är så lik pappa i både ögon och kroppsbyggnad, pappa skulle varit här och träffat sin tvilling!

Någon som kanske känner igen sig?
I alla år har denna tradition funnits, traditionen att skapa en tomte man lovat finns, för att hålla sina vita lögner som man vet inom några år kommer bli avslöjade och krossa många barns hjärtan! Jag vill inte låta brutal men detta är faktiskt sanningen.

Tänker man efter är det ganska intressant att vi har en tradition som förespråkar att man ska hitta på saker för sina barn. Jag vet inte riktigt om jag vill kalla detta för en vit lögn för vita lögner ska väl egentligen inte stjälpa utan bara hjälpa? Känns inte riktigt som att vi hjälper barn på något vidare bra sätt när vi hittar på att det finns en extremt snäll, vithårig gubbe som åker världen över på 24 timmar för att dela ut presenter till alla barn bara för att vara snäll för att senare berätta att han är på låtsas..?
Jag minns själv när jag satt i sandlådan på dagis med min kompis och hon berättade att hennes föräldrar hade försagt sig om att tomten inte fanns. Jag vägrade tro på henne och när jag kom hem frågade jag mina föräldrar förtvivlat om detta stämde och exakt det svaret jag inte ville ha fick jag.

Det här med lögner är generellt ganska intressant. Vi alla är nog skyldiga till att ha hittat på något som inte bidragit med något större än vad man fått äta upp senare igen… Men ändå lär vi småttingar från allra första början att det är okej att hitta på saker ibland, att det ingår lite.
Vi ska faktiskt inte lägga allt på tomten heller, vi har även vår kära tandfe och vår påskhare som också är påhittade karaktärer som vi använder för att på något sätt förverkliga fantasier! Jag förstår självklart också att dessa karaktärer bidrar med en mer spännande känsla och att det har blivit en väldigt stor del av firandet framförallt för barn men det känns ändå lite fel på något sätt.

Jag tror ändå att man skulle kunna fira en trevlig jul, påsk eller att man tappat en tand utan att behöva lägga över ansvaret (så att säga) på en annan glädjekälla.

Ge julklappar för att fira att det är jul och att man klarat av höstterminen, leta påskägg för att det är en rolig lek och göm ett guldmynt någonstans i huset som belöning för att man vågat dra ut tanden! Är ni med på vad jag menar? Att vi hoppar över ett störningsmoment lite!

Så skippa ”wannabe tomte-outfiten” i år och fira en trevlig jul med nära och kära i decemberkylan!

God jul på er alla!


Carmela Borges Olofson