Vi lever i en tid där det händer mycket märkliga ting; Lordi vann Eurovision Song Contest, engelsmännen röstade för en Brexit och Donald Trump blev USAs president. Kalla vindar med populism, nationalism och främlingsfientlighet drar över vår värld. Det är märkligt då det materiella välståndet är avsevärt. Den globala ekonomin blomstrar, de väpnade konflikterna runt om i världen är färre än på mycket länge och medellivslängden ökar. Vi lever gott idag. Vi har aldrig haft det så bra. Så vad är det då vi är så rädda för?
I det hus George Orwell bodde och verkade, där han skrev sin dystopiska roman ”1984”, finns det numera uppsatt övervakningskameror, CCTV, och ironin går inte obemärkt förbi. Argumenten för ökad övervakning som ofta hörs är att ”om du inte har något fuffens för dig så gör det väl inget” kan vara nog så ackurat så länge vi bor i en väl fungerande rättstat, men den etiska aspekten är intressant. Rädsla gör att övervakningen ökar och det talas om hårdare straff för de som åker fast men är det verkligen rätt väg att gå?
Efter att skiten träffat fläkten i Syrien för ett par år sedan sökte sig många till Sverige för att söka skydd och, förhoppningsvis, ett nytt liv då det gamla låg i spillror. Jag och min fru var då i ett sådant läge att vi kunde ta emot ett ungt par och deras då fyra dagar gamla son hemma hos oss och det var bland det häftigaste vi någonsin gjort. Och innan du protesterar, låt mig förklara: Vi hade möjligheten. Vi hade ett hus som stod tomt. De bodde på en överfull flyktingförläggning i Örkelljunga, i ett väldigt lyhört rum på två gånger fyra meter med en våningssäng. Tapeterna dröp av förtvivlan, förvirring och desperation och stämningen på förläggningen var allt annat än harmonisk. Jag målar med grova penseldrag nu, det kommer mer. Det stora ligger inte i att vi öppnade våra dörrar utan hur och vad det gav. Inte i form av ekonomiskt stöd från myndigheter, för gör du det som privatperson står du själv. Det gav perspektiv, det gav insikt och det gav ett ungt par en bättre möjlighet till ett liv i Sverige. När vi fick deras situation klar för oss, tog vi ställning direkt. Och det, ska jag säga, förvånade även mig själv. Det jag såg, dels hos oss, dels hos många runt omkring oss, cementerade min övertygelse att människan som individ och grupp har en inneboende kraft att hjälpa systrar och bröder i nöd men som många gånger hindras av rädsla.
Vi behöver inte vara rädda för det främmande. Människan är det däggdjur som har bäst anpassningsförmåga att tackla nya situationer, kontemplera uppkomna problem och inte sällan vända dem till vår fördel och det har lett fram till den högt stående civilisation vi har förmånen att njuta av idag. Låt oss hjälpas åt. Att vi som lever i överflöd hjälpa de som inget har, de som flyr svält, krig och orättvisor, istället för att blunda och vara rädda.
För att citera Yoda ”Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.”
