Dags att äta ute! Inte bara bokstavligen – Båstad och Bjäre är fullt av bra uteserveringar – utan också i betydelsen att gå på lokal, som det hette förr.
Man kan nog inte säga att det ställde sig dyrt att hängiva sig åt räkfrossa på Malens restaurangs räkaftnar. Tidigt 70-tal betalade man 18 kronor för så mycket färska räkor från Smögen man kunde sätta i sig och så många danser man orkade med på det välfyllda dansgolvet. För fullt var det alltid – alla var där! Och över massorna sågs restaurangchefens uppmärksamma ögon pejla stämningen. Carl-Henrik Hjort utgjorde något av sinnebilden för en restaurangchef – lång och smal – och var lätt att skilja från sin bror Erik, som hade hand om poolanläggningen. Erik var kortare och en smula korpulent. Hos oss i personalen (jag var poolvakt sommaren 1968) gick brödraparet under benämningen Tandpetaren och Oliven. På så sätt kompletterade de varandra.
Repliken i rubriken kan istället knytas till ett par andra näringsställen i Båstad: Hotell Riviera och Strand restaurang. Povel Ramel skriver i sina memoarer, att han och hans medmusikanter under en sejour på Hotell Riviera framträdde växelvis med Evert Taube i augusti 1945. Povel fick idén att de alla tillsammans skulle äta lunch dagen därpå och frågade Evert:
”Skulle du ha lust att äta lunch med oss i morgon på Strand?”
”Ställer det sig dyrt?” undrade Evert.
”Självfallet är du bjuden!”
”Tack, då kommer jag gärna.”
Café Victoria var ett riktigt fik med jukebox, perstorpsplattor i borden, vinyl i stolsitsarna och pastellfärgad interiör. Etablissemanget bar likheter med väntsalen på en polsk järnvägsstation, men hade onekligen sin charm. Och ”Calle på Victoria”, Carl Andersson med sin rondör såg dessutom ut som en äkta konditor. Ironiskt nog var han skomakare och inte alls utbildad sockerbagare. Men han hade förmåga att knyta skickliga medarbetare till sig. Det är inte alltid skomakar’n ska bli vid sin läst!
Att anlita korvkiosk innebär också att äta ute. Låt oss ta ett par sådana exempel! Calle kom ju senare att driva gatuköket i Torggården. Det skedde med noggrannhet och tålamod. Han visade t ex vid ett tillfälle ytterst stort tålamod med en överförfriskad yngling, som efter lång koncentration lyckades få ur sig sin beställning:
”En tjo-hock gri-hillad med m-m-mos. Och linga och gurkon!”
Calle knäckte koden och gav kunden det beställda samtidigt som han blinkade till oss andra i kön och sa:
”Det var tur att han inte ville ha västkustsallad. Den beställningen hade han aldrig tagit sig igenom!”
På andra sidan Köpmansgatan låg Calles konkurrent. Det var ett mer kompakt gatukök, möjligen modernare. En av de anställda var en smal och mycket energisk yngling (inga namn – diskretion – hederssak). Om inte kunderna skötte sig, då hade han för vana att läxa upp dem genom att ta ett skutt över korvarna, över disken och ut genom serveringsluckan. Det var nog så han höll formen: han hoppade bokstavligen över maten.
Om Carl-Henrik Hjort var urtypen för en källarmästare, så måste man säga att Janne Juhlin på Pub Spettet var en äkta ”publican”, dvs han framstod som en engelsk pubägare. Jovialisk, med ett spjuveraktigt leende och lojal mot sina gäster. Janne förstärkte dessutom lojaliteten med att skapa ”Club 50”: de femtio ”mesta” gästerna fick var sin numrerad ölsejdel. Plus en nyckelringsbricka med det personliga numret. Min bricka är tryggt arkiverad i bankfack. I likhet med Spettet blev Pub Hjorten också en klassiker, med det strävsamma paret Thomas och Fingal. De kunde, precis som Juhlin, avlossa en svärm kärleksfulla spydigheter, Thomas på kärnfull östgötska och Fingal på träffsäker och rejäl skånska.
Till Hjorten och Spettet gick vi ofta och under flera år. Den möjligheten fanns inte med The Shakespeare Pub. Varför inte? Jo, The Shakespeare Pub var en ambulerande inrättning och en av Sveriges första ”engelska” pubar. Den turnerade landet runt och landade på ”cirkusplatsen” i östra Båstad en sommar på 60-talet. Idag ligger sedan länge The Shakespeare Pub i Höllviken, längst nere i Skånes sydvästra hörn. När jag bodde i Skanör hade jag tillfälle att blåsa lite liv i nostalgins irrgångar. Och jag kan ärligt påstå, att jag besökt exakt samma pub i två olika samhällen!
Keep Swinging!
Fritte Friberg
Krönikör
