Detta är min 59:e krönika för Bjäreliv. Jag har nu skrivit för tidningen i precis 5 år, eftersom jag började skriva i mars 2014, då i egenskap av nyligen återflyttad Båstad-bo. Och det här blir min sista krönika för Bjäreliv. Jag vill betona, att det varit synnerligen roligt och stimulerande att skriva och det är med mycket blandade känslor jag nu avrundar. Så här ligger det till: jag vill inte vänta till den dag jag får skrivkramp. Dessutom har jag planer på att gå vidare till andra projekt. Men att sluta skriva blir det inte tal om – jag tänker skriva så länge jag kan, därför att språket för mig är en sorts lekkamrat. Och det är just vad det här avslutande kåseriet skall handla om.
Intresset för språket – det skrivna ordet – mognade ganska tidigt. Och jag minns faktiskt exakt när det var som jag lärde mig läsa, dvs när jag så att säga knäckte koden. Det var när dagstidningen damp ner genom brevinkastet på Hagagatan en morgon 1957. Jag var sex år och blicken fastnade vid de två orden överst på förstasidan: ”Helsingborgs Dagblad”. Mina föräldrar jublade men själv var jag mer överraskad än glad.
Året därpå bytte pappa ut vårt stora akvarium mot en möbel med såväl radio som skivväxlare och TV. Vad hade denna nöjesmaskin med språk att göra, frågar man sig. Jo, nu fick jag upp ögonen för skriven underhållning, t ex revysketcher och sångtexter, både svenska och engelska. Jag kunde sjunga texten till Andrews Sisters’ megahit ”Rum And Coca Cola”, som pappa hade på stenkaka. Jag tror inte han var helt medveten om hur skabrös texten är. Och ännu mindre jag, förstås. Ett pikant kuriosum är att de sjungande systrarna inte heller riktigt begrep vad de sjöng om …
Povel Ramel, en mästerlig rimsmed och ordkonstnär, gjorde succé med sina Knäpp Upp-revyer som representerade crazy-humorn på 50-talet och en bit in på 60-talet. Och Hasse Alfredson och Tage Danielsson började sitt samarbete 1956 och klassikern Mosebacke Monarki hade radiopremiär 1958. Personligen föredrog jag Hasses ofta ganska skruvade humor. Tidiga prov på den finns bl a i böckerna ”Ernst Semmelmans minnen” (1962) och ”Gummitummen” (1966), den senare en absurd dagbok där man t ex som enda dagboksanteckning under ”Måndagen den 11 september” kan läsa ”I dag är det torsdag.”
Olle Carle, signaturen ”Cello”, var en ytterligt fenomenal ”ordlekare”, även kallad ”Champion of the word” och känd för formuleringar som ”Olägenheten med lägenheten var inte hyran utan ohyran”. Jag tror att Cello också är skyldig till: ”Vad är det för skillnad på morgonandakten och morgonandjakten? Jo, i den förra knäpper man händerna och i den senare knäpper man änderna!” Vilket för oss in på begreppet ”vits”. Ordets ursprungliga betydelse var en ”ordlek eller kvickhet” men har sedan inbegripit även en ”anekdot”. Därför hör man idag ofta ordet ”ordvits” i betydelsen ”ordlek” i motsats till ”en rolig historia”. En tung representant för vitskonsten är den studentikosa stockholmstidningen Blandaren. Ett citat: ”Ursäkta att jag kommer här innanför stadens hank och stör.” Ett annat citat: ”Han: Bits hunden? Hon: Nej, men sticks. Det är en spets.”
Själv har jag ganska omfattande praktiserat vitsandet, nästan till patologisk nivå. Karnevalstidningar i Lund ges ut vart fjärde år och innehållet präglas ofta av ett idogt vitsande. Mittuppslaget utgörs ibland av ett ”Klotterplank”, en plats som fylls av osorterade vitsar. Som redaktionsmedlem 1982, 1986 och 1990 har jag klämt ur mig ett knippe vitsar, t ex: ”Pärmbäraren – en av våra vanligaste arkivariefiskar”. Och i TV-programmet Helt Apropå, där jag hade hand om en liten ”newsdesk” och skrev en del fingerade nyhetstelegram, läste jag t ex en gång i mitten av 80-talet upp detta: ”Carola lämnar nu Livets Ord, men söker samtidigt inträde i Främlingsreligionen.” Avslutningsvis ska vi återvända till Hasse Alfredson. Han var mycket förtjust i ordstäv, också en sorts ordlekar. Jag ska återge två stycken som han använde sig av flera gånger:
– Nu va’ de’ slutvisslat, sa han som fick flabben i hjulet. Och så denna lilla pärla:
– Sånt, ja, nu rullar de’, sa mjölnaren när han trilla’ i rännan.
Tack för fem fina år!
Och som alltid:
Keep Swinging!
