Strax öster om Edenberga ligger Viljans Gård där Cecilia och Christoffer Kulneff bor. Runt gården syns ett gäng grisar, en skock får och några svartvita nötdjur. Två katter, en hund och barnen Lovisa och Hannes bor också här på den sydhalländska slätten. Familjens liv är som många andras en vardag med jobb och allt som hör småbarnslivet till. Cecilia arbetar som veterinär och Christoffer är egenföretagare inom trädgårdstjänster. På gården odlar de grönsaker till sig själva och har höns som ger dem ägg.
– Vi ville föda upp djur till oss själva, på ett sätt som är schysst för både djuren och naturen. Men det var fler som ville ha kött från djur som levt så. Därför har vi nu uppfödning av framförallt gris men även lamm och några nötdjur för försäljning, berättar Cecilia.
På Viljans Gård finns just nu tio lyckliga grisar som blir till schysst kött för kunder som redan i våras bokat in sig. Med småskalig matproduktion måste konsumenterna tidigt planera vad de vill äta ett år eller halvår framöver för inga djur slaktas innan köttet reserverats. Gården har ingen butik utan när varorna är leveransklara hämtar kunden sin köttlåda som sedan varar för säsongen.
– I framtiden hoppas vi expandera med fler får och förhoppningsvis kunna hålla nötdjur hemma på gården året runt. Dessutom vill vi utöka vår odling till försäljning också. Vi har inga planer på att starta någon butik utan fortsätter med nätbaserad försäljning, säger Cecilia.
På sina nio hektar mark odlar de dessutom en stor del av fodret. Så länge det är möjligt låter de djuren beta gräset som är blandat med nyttiga örter och på detta vis växer de långsamt. Köttet får på detta vis en mycket god kvalitet samtidigt som djuren mår bra.
– Vi gör det för djurens skull, för vår skull och för framtidens skull, vi tror att detta kommer vara nödvändigt för en hållbar utveckling. Monokultursamhället kommer nog inte vara hållbart i längden, det som behövs är fler mindre enheter där fler olika grödor odlas parallellt med djurhållning, poängterar Cecilia.
De långhåriga gutefåren är en gammal svensk ras som är mycket tålig.
– De klarar vårt klimat väl och går ute året runt även om de på vintern kan välja att gå in i stallet. Vi har 14 tackor och i år blev det 18 slaktlamm, säger Cecilia.
Slakten sker på hösten på ett slakteri inte långt härifrån. Cecilia och Christoffer kör själva djuren dit med egen transport och är med dem hela tiden. Stutarna, som de kastrerade tjurarna kallas, slaktas vid två års ålder. I år blev tre stutar kött. Just nu hänger de och mörar.
– Vi vill att djuren ska känna sig trygga hela vägen och verkligen vara säkra på att de blir väl behandlade, säger de.
Grisarna flyttar in på Viljans Gård på våren när de avvants från sin mamma på grisgården i närheten. Då väger de ungefär 25 kilo. I början är de försiktiga men ganska snart visar de att grisars instinkt är att böka. När det är dags för slakt väger de strax över 120 till 140 kilo.
– Vi anser att grisar ska få utlopp för sitt bökbehov och ger dem ordentliga hagar att vända upp och ner på. Utöver gräset får grisarna slaktsvinsfoder samt spannmål som vi helst odlar själva, men favoriten är äpplen från trädgården, säger Christoffer.
Marknadsföringen sker just nu på flera olika sätt. De har en hemsida, en facebooksida och är även med i plattformen Local Food Nodes. I detta digitala verktyg kopplas producenter samman med konsumenter som vill handla lokalt. Utlämning och upphämtning sker vid förutbestämda platser och på särskilda tider. Ännu har metoden inte fått riktig genomslagskraft. Förändring tar tid och beror på konsumenterna.
– Att handla på detta vis tror vi kommer slå igenom framöver men förmodligen tar det ett tag till innan gemene man känner till det. Fler börjar tänka på var maten kommer från och man vill äta både klimatsmart och att djuren ska ha levt ett gott liv, konstaterar Cecilia och Christoffer samstämmigt.
