Det stundar skolavslutning. Minnen av lärare, goda och onda, dyker upp. Jag börjar med en av varje.
I småskolan var det regel att bli förälskad i sin fröken. Min hette Ylva Gullberg, och måste ha varit nyutexaminerad. Hon var otroligt vacker med korpsvart hår och en charm som gjorde det omöjligt att lära sig något alls. Som lök på laxen började Ylva sällskapa med en kille som jobbade på Månssons Plåt. Han hade ovanan att komma på besök under rasterna. Svartsjukan tog över och det var tur att jag lyckats lära mig läsa innan jag började skolan. I skolbänken hade jag tankarna på annat håll.
Disciplinen kunde ta sig drastiska uttryck. I folkskolan vikarierade en pensionerad lärare. En elev ville en dag kolla innehållet i sin skolbänk, lyfte bänklocket och stack ner huvudet. Det gillade inte den gamle läraren, som med kraft sparkade bänklocket i hjässan på den stackars pojken. Han fick gå hem med hjärnskakning. Var det bättre förr? Nja, idag hade läraren fått skaka galler eller åtminstone skaka fram ett ordentligt skadestånd.
Maj Olsson lärde oss tyska med korvstoppningsmetoden. Hon fick oss att upprepa ”an, auf, hinter …” med kommandot ”Tre gånger till!” En korv stoppad i ett fjälster stort som en zeppelinare. Maj var själv – med sin kroppsliga pondus – inte helt olik en sådan, där hon seglade korridoren fram. Olsans tyngd blev en gång för mycket för katederstolen. Ett av stolsbenen gav upp. Maj Olsson försvann ner bakom katedern. Det var som att kapa trådarna till en marionettdocka.
Rektorn hette Karl Albert Bjärup, men han kallades Charles Albèrt. Bjärup reste mycket och från Västtyskland bjöd han in en präst som skulle leda morgonsamlingen. Det fanns ett litet ”aber”: tysken hade brutit högerarmen, som var gipsad så att den var riktad rakt fram och uppåt. Ni förstår, vilken hälsningsgest som blev resultatet. För att mildra den pinsamma situationen, knäppte den tyske prästen sina händer högt över huvudet. Under psalmsången såg han ut som en boxare med båda armarna höjda i en segergest.
Gustaf Widerberg gick klädd i en fem nummer för stor kostym med byxben vida som ventilationstrummor. Widerberg bar ett diaboliskt leende, men vid ett tillfälle försvann hans smil. Det var när vi, som sed var, fick gå fram och visa hur vi översatt en mening från svenska till engelska. Jag presenterade stolt mitt resultat. Widerberg stirrade på mitt kollegieblock, tog det och kastade det ut i mittgången och utbrast: ”Nej, Friberg, fy för Den Lede!” Förkrossad stapplade jag ner och plockade upp papperna. Först då såg jag, att jag tankspritt mitt i den engelska meningen stavat ”house” som på tyska: ”Haus”.
Vi hade respekt för en magister, som agerade med värdighet. Sådan var Carl-Erik Wallenquist, lärare i biologi och kemi. Lektionerna gavs i hörsalen, en större sal med ”biografsittning”. Wallenquist blev en gång kallad till telefon mitt i en lektion och gjorde sorti. När han stängde dörren efter sig, utbröt krig: suddgummin, papperssvalor och gummiband stod som ett moln över klassen. Wallenquist återvände oväntat snabbt och kastade ett förstrött öga upp mot detta kaos. Han satte sig lugnt vid katedern, slog upp klassliggaren och sa lakoniskt: ”Ja, det blir ju klassanmärkning, förstås.” Inget tjafs. Så skulle vi tas!
Jean Bolinder, idag etablerad deckarförfattare, undervisade i historia. Han använde ny pedagogik men jag minns än idag allt om Tutanchamons grav, så undervisningen fungerade. Den förste april 1966 tänkte vi spela Bolinder ett spratt och placera en handfull häftstift på katederstolen. Han gjorde entré och satte sig utan en min. Hela lektionen passerade men när han till slut lämnade salen med sju häftstift i byxbaken, sa han leende: ”Ja, jag såg dem”. Vi glömde att Bolinder var utrustad med ett tjockt lager underhudsfett.
Det här har handlat om lärare i Båstad men jag vill avrunda med ett minne från Ängelholms gymnasium. Vi hade fått en stor historieläxa, ett beting. Under tiden hade en lärarstrejk utbrutit och läxan försvann i behaglig glömska. Utan förvarning avblåstes strejken sent en kväll och dagen därpå skulle betinget redovisas. 
Läraren hette Eliasson och han startade lektionen med fruktlösa försök att få något vettigt ur oss. Med en djup suck tog han av sig glasögonen och sa: ”Jag tror att ni är alldeles bakom flötet idag. Och vissa av er vet inte ens om att där finns ett flöte!”
Keep swinging!
Fritte Friberg
Krönikör
