Historien som ledde fram till att mitt namn en gång skulle komma att nämnas i The Oval Room i Vita Huset är en berättelse jag tänkt trollbinda mina barnbarn med på ålderns höst. Nu är jag emellertid såpass gammal att jag börjar inse att jag aldrig kommer att få uppleva någon myllrande släktkalasafton där jag sitter omringad av en bunt dyrkande knattingar som med julgranstindrande ögon förväntansfullt väntar på ännu en episod ur farfar Claes äventyrliga liv. Såvida jag nu inte helt plötsligt blir farsa och sedan lever tills jag blir typ 95.
Allt tog sin början i avgångshallen på den lilla anskrämliga flygplatsen Ovda i öknen utanför israeliska Röda Havs-staden Eilat. Jag tillbringade några vintrar där i början av 1980-talet, men nu var jag på väg till Paris för en veckas storstadssemester. Föga anade jag vilka avtryck denna resa skulle sätta på resten av mitt liv.
I terminalbänken mitt emot mig och mitt ressällskap Mats L satt en medelålders herre med servilt leende på läpparna och buspojkig glimt i ögonen. Det skulle visa sig vara David Selikowitz, en amerikansk gentleman, sedan flera år boende i Paris. Han var vid tillfället annonschef i Europa för tidningen Playboy, vilket var lite fnissigt då David är gay. Eftersom Mats och jag var de enda ”unga pojkarna” i det stora gäng passagerare som var på väg att äntra Point Airs flight med destination den franska huvudstaden, inledde David förstås en konversation. Om ni förresten undrar hur sjutton jag kan minnas namnet på det oansenliga flygbolaget beror det på att en av flygvärdinnorna ombord hette Françoise och att vi blev blixtförälskade och att hon under andra omständigheter (piloten som skötte spakarna på den skrangliga Boeing 707:an råkade vara hennes blivande man) hade kunnat bli mor till de där barnen jag ännu inte fått. Fast vi har hållit kontakten oregelbundet sedan dess och firade nyår tillsammans häromåret utanför Paris. Suck.
Föga överraskande bjöd David hem oss till sin lägenhet på Avenue Henri–Martin kvällen därpå. En starkt bidragande orsak att vi tackade ja var att bland trappuppgångsgrannarna i huset i det ”gated community” han bodde – och fortfarande bor i, jag var där och hälsade på i våras – fanns Marlene Dietrich och Omar Sharif. Det är sant, vi såg namnskyltarna på vägen upp till Davids barre!
Det blev en trevlig kväll. David är och var ett socialt geni, även om han hade blivit lite skruttig nu när jag passade på att hälsa på under mitt senaste Paris-besök i våras.
För mig personligen utmynnade bekantskapen i något oerhört spännande. David, som är av judisk börd, ledde på den tiden en organisation som hette Comité de Quinze. ”De Femtons Kommitté”. Organisationen hade s a s adopterat femton stycken så kallade refusniks, dvs framstående ryska judiska vetenskapsmän, forskare och författare som sökt utresetillstånd till Israel, men blivit nekade (refuserade) och till följd av ansökningarna fått sparken från sina betydelsefulla arbeten och istället fått börjat jobba som t ex biografmaskinister eller kontorsvaktmästare. Total antisemitisk förnedring. CdQ:s verksamhet gick ut på att hålla modet uppe hos femton av dem i taget, vissa fick så småningom tillstånd att lämna landet och ersattes då av nya. En väsentlig del av David Selikowitz och de övriga medlemmarnas aktiviteter var att rekrytera, främst skandinaviska, studenter vid det parisiska elituniversitet IEP – Institut d´ Études Politiques till att utföra ”kurir-resor” till Moskva.
Uppdraget var att träffa ett antal ur refusniks-gruppen, uppmuntra dem, tala om att det fanns folk i frihet som arbetade för deras sak, förmedla kontakter, ha med medicin, litteratur och annat som kunde ge dem styrka och hopp. Ett inte helt riskfritt uppdrag skulle jag själv bli varse. David lyckades nämligen övertala mig att utföra ett sådant där kurir-uppdrag…
Efter ett par års noggrant planerande var det äntligen dags. Eftersom jag var väl införstådd med missionens magnitud hade jag försökt vidta vissa försiktighetsåtgärder. Jag hade tagit kontakt med Staffan Thorsell, dåvarande redaktionschef på tidningen Expressen. Min tanke var att erbjuda honom ett världs-scoop. En exklusiv intervju med kärnfysikern, medborgarrättsaktivisten och mottagaren av Nobels fredspris, Andrej Sacharov, som då, under 1980-talets första hälft var förvisad till staden Gorkij tillsammans med hustrun, tillika författarinnan, Jelena Bonner. Paret tillhörde nämligen vid denna tid de femton utresevägrade individer CdQ upprätthöll kontakterna med. Min tanke var att Expressen skulle förse mig med en temporär presslegimitation, vilken skulle fungerat som livboj ifall jag blev arresterad på kuppen. Staffan tyckte dock att det hela verkade alldeles för farligt så han avböjde erbjudandet, vilket jag än idag faktiskt inte kan förstå.
Som tur var hade jag en Plan B. Jag fixade en liten gruppresa där medlemmarna bestod av min mamma Barbro, min lillebror Lasse och hans flickvän samt två kompispar från Göteborg. Samtliga helt ovetande om att de i själva verket utgjorde alibin för den verkliga orsaken till vår långweekend med nyårsfirande i Moskva. Datumen för vår avresa var 28 december. Dagen innan lånade jag mammas bil och körde upp till Holmenkollen utanför Oslo. Där, i en pampig villa i den förnäma förorten, skulle jag bli briefad av en kille som heter Jonas Gahr Støre, ifall namnet klingar bekant så var han under en period Norges utrikesminister och är i dag ordförande för landets Arbeiderparti. Jonas pluggade vid IEP i Paris och hade genomfört samma äventyr som jag just var i färd att ge mig in i. Tyvärr hade Jonas fått förhinder i sista minuten, det blev istället hans mycket charmerande föräldrar som fick förse mig med nödvändig information.
Iklädda lusekofter, sittande framför sprakande brasa med ett snötäckt Holmenkollen utanför panoramafönstret, guidade de mig igenom detaljerna i min lilla tripp. Med orden ”den här får du absolut icke bära med dig” överlämnade de en lapp med en handfull adresser och namn på de personer jag skulle besöka. Lappen var skriven på ryska för att jag skulle känna igen bokstäverna när jag väl var på plats. Eftersom jag bott i Grekland ett tag hade jag av någon gudomlig försyn lärt mig det kyrilliska alfabetet, vilket i mångt och mycket påminner om det som används i ryskan, något som naturligtvis kom väl till pass just i det här sammanhanget.
Under den snöyrande bilresan tillbaka till Göteborg lyckades jag pränta in lappens innehåll i minnet. Hur det gick till fattar jag fortfarande inte! Dagen efter bar det så iväg. Jag lyckades hålla god min i elakt spel och när det var dags för den första gemensamma sightseeingturen bad jag de övriga sällskapet om ursäkt och sa att jag hade andra planer för dagen. De blev naturligtvis en smula förskräckta, men vad skulle de göra?
Istället för att åka på utflykt begav jag mig till den första adressen på min memorerade lista. Ett par i övre medelåldern öppnade misstänksamt dörren till bostaden i det förfallna höghuskomplex där de bodde. När den kvinnliga häften av paret förstod vem jag var brast hon i gråt av rörelse och saken blev inte bättre av att hon så småningom kom underfund med att vi kunde kommunicera med varandra på hebreiska. (Jäpp, jag har ju bott i Israel ett antal år och lyckats snappa upp några ord, som det språkgeni jag är, haha). Att beskriva min visit hos dessa för mig helt okända människor som känslomässig är en underdrift. De ville knappt släppa taget om mig när jag var tvungen att lämna. Men mina instruktioner var att inte stanna för länge på samma ställe så jag hade inget val.
Nästa anhalt på min hemliga uppdragslista blev om möjligt ännu häftigare. Med lokalbuss tog jag mig ut till en förort några mil utanför centrum. Till saken hör att man som utlänning var förbjuden att vistas mer än fem mil utanför Moskvas stadskärna. Bussresan tog gott och väl en timme, så jag bör definitivt ha varit på gränsen. Men, som jag resonerade, hur skulle de kunna veta att jag var turist och inte inföding. Hur jag lyckades ta rätt buss och hitta rätt gata? Fråga mig inte. Jag har helt enkelt ingen aning. (Vid det här laget hade mina barnbarn suttit andäktiga som levande ljus vid mina fötter, tror ni inte det?)
Väl framme dit jag skulle ringde jag på ringklockan till den aktuella lägenheten, på vägen hade en sketfull gubbe som gick framför mig och halsade en flaska vodka rasat i marken på den snorhala isgatan, slagit i bakhuvudet och tuppat av, men jag kände inte riktigt att det var läge att stanna upp och hjälpa till.
Dörren öppnades återigen ytterst försiktigt. Till min stora förvåning av en babushka och inte alls av den snubbe jag trodde skulle vara hemma. Av säkerhetsskäl hade jag inga exakta klockslag för mina besök, bara ett tidspann över några dagar. Men det löste sig. Jag sa bara ”Paris” så släppte gumman in mig. ”Te” frågade hon och pekade på en fåtölj där hon vill jag skulle ta plats. Sedan plockade hon fram en telefon och slog ett nummer. Jag fick prata med hennes son på utmärkt engelska och han kunde fungera som tolk i samtalet mellan mig och tanten, som alltså var hans mamma. Bäst vi satt där och snackade ringde det på dörren. Jag bokstavligt talat stelnade till av nervositet. Vem kunde det vara? Ingen visste var jag var, knappt ens jag själv. Tänk om det var KGB. Hick. I hallen skymtades en man i hatt och trenchcoat med uppvikt krage. Som värsta agentfilmen, slog det mig. Och jag hade rätt! Mannen presenterade sig som Ed McCane eller något liknande. ”I´m from the US State Department, we know what you guys do and we admire your guts, but we have to be very careful, den här lägenheten är avlyssnad. Vill du ha skjuts tillbaka till stan? Du får vänta lite medan jag går till bilen, jag är inte säker på ifall jag är skuggad. Bilen står på andra sidan parken, när jag är framme stryker jag mig med pekfingret mot näsan om det är fritt fram. Do you understand?”. ”Yes, sir” svarade jag, väntade på det givna tecknet, tog farväl av den gråtfärdiga men synbart lättade babushkan och ilade efter min nyfunne allierade. I bilen kunde vi inte prata högt, den var också avlyssnad, men vi skrev små lappar. Jag berättade viskande om några incidenter jag råkat ut för under de senaste dagarna. ”KGB” sa Ed. ” My strong advice is not to continue, speciellt som du inte har någon annan med dig”.
Jag tog honom på allvar. Tyckte inte det var värt att riskera att få tillbringa återstoden av mitt liv som slavarbetare i sibiriska saltgruvor, så resten av veckoslutet umgicks jag med morsan, brorsan och de andra. Vi skålade in det nya året med champagne på Röda Torget, som låg alldeles bredvid Hotel Russia där vi bodde.
Nu var det bara en kväll kvar tills vi skulle åka hem. Den natten kommer jag sent att glömma, den också. Vi hängde i baren några stycken, bussen till flygplatsen skulle gå i ottan så vi tog det lugnt med alkoholen allihop. Efter en stund uppenbarar sig en av de vackraste kvinnor jag dittills hade sett. Hon sjunker ner på barstolen intill min och blixtrar av ett leende som skulle gjort en supermodell grön av avund. På felfri engelska talar om att hon heter Larissa och undrar vad jag har för planer för natten. ”Tills jag träffade dig hade jag inga” svarade jag, som värsta James Bond. Det som utspelade sig därefter hade jag inte kunnat avslöja för mina barnbarn. Men det råder ingen som helst tvivel om att Larissa var en äkta ”honey trap”. Medan vi tumlade runt i sänghalmen i mitt rum ställde hon massor av frågor om mina förehavanden i Moskva. Gissa om jag kände mig cool. Gissa om det var som på film. Gissa om jag var glad när jag överlevt natten och hann i tid till bussen.
Några år senare är David Selikowitz inbjuden av Bill Clinton till ett seminarium Washington för att berätta om sin kommittés verksamhet, då i slutet av ”Kalla Kriget”. Efter talet följer David och några andra potentater med presidenten in på en cocktail i Ovala Rummet, något som verkligen inte inträffar varje dag. Det har tydligen sina benefits med känningar inom den maktfulla amerikansk-judiska lobbyn. En stund in i samkvämet närmar sig en av gästerna David. Han säger att han heter Ed McCane, eller något liknande. ”I met one of your guys in Moscow a few years ago. He travelled alone. I think he was from Sweden”. ”Vi använde oss bara av en enda svensk” svarar David, ” so it must have been Claes Kanold”.
Det ni barn, hade jag nu avslutat min sanna saga, det var väl en Nyårsaftons-berättelse att minnas. Jaaaa, farfar, det var det bästa vi någonsin hört, skulle de ropat i kör. Kan du inte berätta om när du brottades med en krokodil i Australien också?
Nej, det får bli en annan gång.
God natt, god jul och gott nytt år.
CLAES KANOLD
