Jag drabbas med ojämna mellanrum av en släng megalomani. Det yttrar sig på lite olika sätt och varar olika länge, men som tur är brukar det gå över utan att jag hinner ställa till med allt för mycket tokigheter. Oftast handlar det snarare om storslagna idéer än om min egen förträfflighet, dock är idéerna förstås av den karaktär att de kommer att förändra världen och göra mig stormrik på köpet. Jag hamnar i ett slag märkligt flöde som just då kan kännas väldigt behagligt, fast när jag i efterhand tittar tillbaka på skeendet så undrar jag vad jag kan ha fått allt i från och tycker själv att jag varit riktigt hispig. Vad alla de människor i min närhet som jag terroriserat med mina planer tyckt vågar jag knappt spekulera om.
Flera av de här megalomaniska vanföreställningarna har underligt nog haft med Båstad att göra. Antingen har de utlösts när jag vistats här (som senast när jag fick för mig att jag kommit på ett speciellt teckenspråk som skulle underlätta dryckesbeställningar vid överbelamrade bardiskar, det skulle erövra världen, minsann…) eller så har de rört något man skulle kunna producera på plats i själva byn.
Det mest vansinniga projektet hittills uppenbarade sig för nu drygt tjugo år sedan. Visionen var att arrangera en ”The Beatles Reunion Concert” på Tennisstadion. George Harrison levde fortfarande och Julian Lennon skulle ersätta sin pappa John. En av mina bästa kompisar hade träffat Julian och t o m varit hemma hos honom i hans hus på Franska Rivieran, så där var en ”ingång” fixad räknande jag med. Evenemanget skulle naturligtvis väcka en enorm uppmärksamhet och de 4 500 biljetterna till stadions läktarplatser skulle vi kunna sälja för hundra tusen dollar styck minst (euro fanns inte på den tiden!). Folk skulle flyga in från hela världen i privata jets, landa på Ängelholms flygplats och därifrån transporteras vidare till arenan med helikopter eller limousine. Jag hade vänner i resebranschen som skulle organisera den biten. Övernattningen skulle lösts genom att arrendera en av Viking Lines färjor med 2 000 bäddar, som skulle köras ner från Stockholm. Jag hade pratat med rederiet och fått preliminärt okay, enda dagen det fanns någon ledig båt var Midsommardagen, så därmed var datumet bestämt. Min tanke var att man under konsertdygnet skulle spärra av hela Båstad från utomstående besökare, det skulle kosta pengar att bara få komma innanför stadsgränsen. Både polis och militär kontaktades och lämnade positiva besked. (Även om de höga befäl jag talade med lät minst sagt skeptiska till det hela). Konserten skulle direktsändas i TV och spelas in på video och på skiva, vilket skulle ge enorma inkomster. För att inte tala om all merchandising. Allting var, som ni märker, mer eller mindre klappat och klart. Det enda som återstod var att få med orkestermedlemmarna på tåget. De skulle givetvis erbjudas de högsta gager som någonsin betalats ut. De skulle få royalties på all försäljning av T-shirts och souvenirer. De skulle få Lill–Babs och Trio me´ Bumba som förband (ni som kan er svenska Beatles-historia förstår vad jag syftar på) och jag hade nog funderat på att försöka övertala Björn Borg att slå några bollar med dem på någon av sidobanorna innan det var dags att äntra scenen.
Varför blev det inget, kanske det finns någon som undrar?
Ääh, jag lyckades visserligen hitta adressen till Paul Mc-Cartney (min barndomsidol) och skrev ett välformulerat brev med ett ”offer you can´t refuse” där jag presenterade hela upplägget. Jag fick aldrig något svar. Så jag struntade i alltihop. Men håll med om att det varit ganska häftigt om det funkat. Är det förresten någon som har en schysst ingång till Björn, Benny, Frida eller Agnetha? Jag har nämligen en helt fantastisk idé…
Claes Kanold
Krönikör
