Sportlovstider. I Båstad gäller 18 – 24 februari. Kommunen satsar generöst och presenterar ett smörgåsbord av aktiviteter i en 18-sidig och fin broschyr, ”Sportlov 2019”. För 50-60 år sen fick vi väl hitta på våra vinteraktiviteter själv, så gott det gick. Och det gick ganska bra: det blev ishockey på Feriedammen, på Örebäcksvallens parkering eller på spolade tennisbanor, det blev längdåkning med skidor både på Strandpromenaden och i kuperad terräng på Hallandsåsen. Åkte utför gjorde vi i Rävabacken och på andra ställen där åsen sluttade lagom brant.
Jag lärde mig aldrig att åka utför ordentligt på den tiden. Det blev inte allvar förrän jag i mycket mogen ålder fick en dotter, som i sin tur fick sportlov. Eftersom vi bodde i Skanör var skidbackar lätträknade, det vill säga noll stycken. Men vi hittade snart en favorit i Österrike: Bad Gastein. Och Hotel Salzburger Hof. Visserligen fullt med svenska gäster, men komforten och läget var oslagbart. Min dotter, blott en handfull vårar gammal, började i barnens skidskola. Det gjorde jag också, fast tillsammans med några 55-åriga engelsmän. Faktum är att jag själv var drygt 50 år när jag lärde mig åka utför! Man började som man brukar med att ploga utan stavar. Utan stavar! Det åksättet var ju lika skrämmande som att åka helt utan kläder! Men det fungerade, konstigt nog. Efter en halv dag kändes det som man var fullärd … Då blev vi gubbar och gummor omkörda av min dotter och hennes kamrater som kom som små kanonkulor runt benen på oss. Och med bakvikt och ändå full kontroll! Spooky!
På tal om barn och barnbacke: Det här minnet hade jag för-
trängt, upptäcker jag. Det är ett äventyr som utspelar sig innan vår dotter var född, närmare bestämt nyåret 1992. En stor svensk dagstidning bjöd in Helt Apropå-gänget till den norska skidorten Hemsedal, för att underhålla tidningens så kallade premieprenumeranter. Stellan Sundahl tackade klokt nog nej, men Kryddan och jag åkte med våra fruar, Lotta med sin pojkvän som var läkarstuderande – ett faktum som skulle visa sig användbart. Kryddan och fru dessutom med en 1-årig son! Vi checkade in på Hotell Oset (!), åt middag och förberedde nästa dags skidåkning. Notera: jag var nu 41 år och hade inte sett ett par skidor på mer än 25 år men trodde att jag i alla fall skulle minnas NÅGOT från Rävabacken … Det gjorde jag inte. Jag hade åtminstone det goda omdömet att (med viss möda) ta knappliften upp i barnbacken.
Nu var saken den, att det hade varit omväxlande blidväder och frysgrader. Underlaget hade egenskaper som skulle glädja en professionell lagmedlem på en 8-manna bob. Det var som om man tagit en hockeyrink och lutat den 45 grader. Jag stod alltså på öronen så fort jag släppte liften och försökte snabbt använda den så kallade textilbromsen. Den var verkningslös på det underlaget. Jag fick en armbågsfraktur och Lottas läkarstudent kunde göra nytta. Men mitt skidäventyr varade i 90 sekunder. Kvällsunderhållningen kunde i alla fall genomföras. Resten av tiden utforskade jag nöjesutbudet i Hemsedal. Det tog inte lång tid.
Då får man säga att Courmayeur, som vi åkte till några år senare, var en smula mysigare. En mycket vacker plats,
som familjen emellertid fick turas om att titta på pga en snörvlande tysk som smittade hela hotellet med influensa. 3 dagar i säng + 3 dagar i backen. Och vice versa för fru och dotter. Extra snopet, eftersom jag då verkligen hade börjat njuta av att åka. Jag får med inte så lite stolthet berätta, att framgångarna kom med ketchupeffekt: snabbt avancerade jag från gröna pister till blå och röda. Och senast jag åkte i Alperna skedde det – håll i er! – i svarta pister!
Alpina pjäxor är ett särskilt kapitel. Att gå med sådana gör att man ser ut som en folkdansare på väg hem efter 12 timmars hambo utan paus. Man går alltså något knäande med fötterna en meter bakom sig. En gång i Bad Gastein fick jag dessutom ett par pjäxor som var helt exotiska. Killen i uthyrningsboden hade först plockat fram ett riktigt snyggt par. Men när han fick se min kroppsvikt på lappen jag fyllt i, då bytte han raskt till ett par gigantiska, grå pjäxor som såg ut som ett par arbetarskyddsskor, fast fem gånger större och med BÅDE spännen och snörning … En österrikare jag lärt känna såg
pjäxorna senare på dagen och berättade, att det var sådana som de kraftigaste, österrikiska alpjägarna hade. Alltså yrkesmilitärer!
Gesundheit!
