Har ni fångat skinkan? Är korven silad och kålen borstad? Bra! Julen är ju en av de största mathelgerna. Hinner man inte laga maten själv, erbjuder Bjäre mycket stora möjligheter för uteätarna. Skickliga traktörer är legio i trakten! Men många av våra kockar har fört en tillvaro lite i skymundan.
En bra sås reder sig själv. Och om vi ska tro ordstävet ”Ju fler kockar, desto sämre soppa” så bör en riktigt bra soppa också kunna laga till sig själv. Men det är förstås, precis som med alla andra klyschor, en ren lögn. Tittar ni in i köket i Stockholms Stadshus nu under den aktuella Nobel-middagen, så ser ni hur denna kliché kommer på skam.
Låt oss ta steget ut ur Stadshuset i Stockholm och kliva ner till oss på Bjäre. Vi vet hur goda sopporna är här hos halvöns krögare. Men många av dem har verkat utan att synas. Det är det som på restaurangsvenska heter ”att göra en äkta Wallenbergare”. Och nu ska jag berätta om matmästare från Bjäre som ni inte minns.
Jöns Koch var den förste krögaren på ”Ludan”, en mytomspunnen liten krog i utkanten av Västra Karup i början av 1700-talet. Koch bodde i pigkammaren, som saknade fönster. Därför hade han alltid tur med vädret. Han försvann spårlöst under en flambering och hans ursprung är lika osäkert. Möjligen infördes han av Alströmer, eftersom han var ovanligt lik en potatis.
Paul Bearnäs kom däremot från Norge. Under det glada 20-talet startade han en dansrestaurang enbart för charlsestondansöser. Krogen låg i Malens skog och alla män var portförbjudna. Bearnäs var specialist på fågel. Det började med att han under sin uppväxt på Lofoten råkade svälja ett helt sträck med blandade flyttfåglar. De fyllde omedelbart hela hans kropp och han fick oerhört svårt att behärska sina rörelser. Men stekta sparvar flög ut ur munnen på honom, så fort han visslade.
Ginko Lederbums var en mycket glad kallskänka, utbildad i Dresden. Hon fortsatte som småvarm via Kafé Sorgenfri i Köpenhamn men kan beskrivas som riktigt het när hon landade i Båstad och på Skansen sommaren 1963. Roligt och positivt skulle det vara, tyckte Ginko. Hon vägrade till exempel servera antilop, så det blev lop istället. På grund av ombyggnaden just denna sommar var köket på Skansen fruktansvärt litet. Det var så lågt i tak, att Ginko tvingades bära sin mössa inuti huvudet och det gjorde henne förvirrad. Och på grund av den ringa takhöjden, drabbades hon av förslitning både uppifrån och nerifrån. En söndagsmorgon återfanns endast skärpet till hennes förkläde.
Larz Tonfisk hade flinka händer, som han stekte direkt på plattan. Han startade den första uteserveringen vid Malens torg och döpte den till ”Den första uteserveringen vid Malens torg”. Larz tog sig efternamnet Tonfisk när han upptäckte sin fruktallergi. Ett äpple om dagen håller doktorn borta, sägs det. Larz åt bara ett halvt äpple om dagen och lyckades därför hålla doktorn på några meters avstånd, i alla fall.
Tonfisk älskade att laga till pälsdjur och lyckades en gång med konststycket att få in ett helt lämmeltåg i ugnen. Man tvingades svetsa igen ugnsluckan. Ugnen blev snabbt överhettad och försök gjordes att öppna ugnen igen. Förgäves! Dynamit rekvirerades i hast. Följden blev att var och en i personalen erhöll en liten Davy Crocket-mössa. Alltför sent uppdagades att Larz Tonfisk själv hade följt med lämmeltåget in i ugnen.
Bertil Hill kom till Vejbystrand som ett höganäskrus en aprilafton och hade ett yrväder i en svångrem om halsen. Han grundskolades i fiskrestaurangerna utmed Skottlands nordkust och våren 1809 landade han på Bjäre. Här byggde han med hjälp av drivved och blåstång lönnkrogen ”Hillkullen”. Bertil ägnade nästan all sin tid åt sina försök att med hjälp av kastanjetter driva ner blåmusslor i en kokande gryta. Hans valspråk var ”Ko är lättare sagt än hjort”.
Hill var för övrigt autokannibal och åt som sådan ingen annan mat än sig själv. I ett försök att överleva blev han vegetarian och klädde sig från topp till tå i brysselkål. Men Bertil Hill var också färgblind och hittade aldrig brysselkålen. Han återföll till sin autokannibalism och efterlämnade endast ett lösgarnityr i äkta onyx. Så kan det också gå.
God Jul!
Fritte Friberg
Krönikör
