Svensk kultur och svenska traditioner handlar inte minst om mat. Vart vi svenskar än bor i världen tar vid med oss vårt kulturarv och vare sig vi är duktiga i köket eller inte, bjuder vi gärna på vår egenhändigt lagade mat. Det kan vara något så enkelt som ärtsoppa med varm punsch, tunna pannkakor med hjortronsylt, gravad lax eller Jansons frestelse. Under mina 28 år i USA har det blivit en hel del svenskt på bordet. Skåningen jag är gift med, anser att det bästa man kan bjuda på är gås på Mårtensdagen den 11 november.
När jag i år njöt av gås på skånsk mark, dök minnena upp från en gåsamiddag i USA för några år sedan. Jag frågade då min inbitne skåning om det var nödvändigt att bjuda på gås den 11 november. Som norrländska föreslog jag som omväxling Pölsa, som förutom att den är god också har en litterär och akademisk anknytning till Sverige genom ledamoten i Svenska Akademien Torgny Lindgrens bok Pölsan. Bjöd vi på pölsa så kunde det bli som en liten Nobelmiddag, ansåg jag och dessutom lämpligt att då också berätta om de stora nobelfesterna i Stadshuset. Mina argument höll inte, så det fick bli gås.
Nu gällde det att hitta en stor gås. Färsk fanns inte just då och en beställning skulle betyda att gåsfesten måste flyttas till ett senare datum och det kunde det inte bli tal om. I dagens Sverige är däremot tiden ur led när det gäller mat. Restaurangerna börjar numera servera gås redan i oktober, vilket kolliderar med julmaten som finns på menyer i november. Den sanne skåningens devis “God mat, mycken mat och mat i rättan tid”, den gäller inte minst för gås.
Det fick bli inköp av djupfryst gås och det blev två små stackare som låg i butikens frysdisk. När gässen tinats upp, visade det sig att lever saknades. Det går inte att äta gås utan stekt lever, ansåg min man skåningen som ryste vid förslaget om gåsleverpaté från burk. Svartsoppa var det tack och lov aldrig tal om. Det finns gränser.
Efter mycket sökande efter gåslever, hittade jag en liten fransk butik med tillhörande liten restaurang. Har dom månne gåslever? Nej, men färsk anklever fanns. Hur får man anklever att smaka som gåslever, undrade jag.
Med denna förbryllande fråga gick mannen bakom disken ut till köket ock kom raskt tillbaka med restaurangens kock Steve, som blev mycket road av tanken på lite mixtrande med smaker. Själva tillagningen kräver förstås ett visst handlag, menade Steve och den lilla levern ska dessutom snabbstekas.
Här är det en fråga om sekunder och det kan vara svårt att hantera för så många som tio personer, men jag kommer gärna och hjälper till, sa Steve. Vi kom överens om priset på hans vänliga erbjudande. Men, säger Steve fundersamt, det skulle vara bra om jag kunde få med mig min fru. Hon arbetar också här på restaurangen.
– Om hon av någon anledning inte kan eller inte vill, så säg henne bara att du har en träff med en blond, långbent 25-årig svenska, föreslog jag.
(Hur nu en mormor kan bli 25 år!)
Kocken Steve kom på Mårtendagen med både fru och anklever. Gässen var då redan ute ur ugnen. Steve, som snabbt kände sig hemtam, knackade lätt på gässen med en sked. Yes, yes, dom är knapriga. Med sina medhavda köksknivar (han litade inte på husets egna) blev gässen proffsigt uppskurna. Steves fru, med namnet Betty, visade lika proffsigt sina uppläggningar av mat på fat. Rödkål, äppelhalvor, plommon, potatis, brysselkål och vinbärsgelé. Min skånska äppelkaka fick också en något annorlunda presentation. Jag blev plötsligt gäst i mitt eget kök.
Övriga gäster stod snart förväntansfulla runt spisen. Här blev det också en uppvisning av ett väl inarbetat teamwork. I tre glödheta stekpannor dansade alla anklevrarna runt i ett hisnande tempo.
När gästerna och skåningen njutit av de stekta delikatesserna, måste jag ju i sanningens namn avslöja mitt practical joke.
Blev kocken Steve och hans fru Betty inspirerade av svensk matkultur? Skånsk äppelkaka hamnade i alla fall på den lilla franska restaurangens dessertlista.
Swedish Applecake – Southern Style
Barbro Åkesson
Frilansjournalist
