Som på beställning ackompanjeras vår walk-and-talk av Ängelholms kvittrigaste fågelkör. Maja Francis är tillsammans med mamma Ulla på väg ner till stranden för att bada. Himlen är knallblå, inga moln i sikte, inte ens några rosa. Men det skimrande havets vågor är fulla av glitter. Det är en av försommarens fluffigaste dagar. Popuniversums senaste nordvästskånskt födda stjärna är och hälsar på i föräldrahemmet ute i Skälderviken, en av de bästa platser på jorden.
Maja älskar verkligen att komma hit. Hon försöker vara här så ofta hon kan. För att passa katten. Titta på gräset. Ta en paus från storstadsbruset och njuta av tystnaden och havet.
– Men jag har inte skrivit så många låtar här sen jag flyttade, bara en del frön. Skälderviken har mer blivit en plats för vila från allt. Samtidigt får jag ju idéer hela tiden så det har säkert skapats massor här i varje fall, under mina promenader och när jag bara varit.
Maja Francis är bokstavligt talat uppvuxen omgiven av musik. Pappa Thorgny, vars synthgrupp en gång var förband åt Europe tror hon, drev i flera år en skivbutik mitt i city, på en tvärgata till Storgatan.
– När jag var yngre hängde jag jämt i pappas affär och hörde på skivor. Oftast Absolute Music. Han försökte propsa på mig Toto eller nyaste Eagles, men det gick inte. Däremot fick jag väl lite cred för att jag gillade Mariah Carey och Alanis Morissette. Jag ville bara lyssna på tjejer med unika röster.
Att Ängelholm försett världen med ett oproportionerligt stort antal begåvade sångerskor per capita torde vara bekant för de flesta av stadens innevånare. Jill Johnson och Jenny Silver är dryga decenniet äldre än Maja.
– Jag har känt båda sedan jag var liten, via mina föräldrar. De är kvinnor jag sett upp till, som gått sin egen väg. Men jag hade nog blivit artist och skrivit låtar även om jag inte haft dem i min närhet.
Sista året i grundskolan fick den spirande singer-songwritern upp ögonen för det nystartade pop- och rockgymnasiet Mega Musik i Helsingborg.
– Det bästa med de skolåren var att jag fick testa och leka runt för att hitta min röst och sättet jag ville skriva låtar på istället för att öva skalor i all oändlighet. Tiden på Mega gav mig självkänsla, sjukt många fina vänner och jag kom också på att plugga musik inte är min grej. Jag vill skapa den.
Direkt efter gymnasiet drog Maja till Stockholm. Dels hade hon som vanligt lyckats bli kär i en gitarrist, dels tyckte hon att musiker verkade blomma uppe i huvudstaden och dels ville hon vara någon annanstans än i Skåne.
– Du vet hur det är! Först hade jag tänkt prova att bo där i ett par månader, men jag fastnade.
Det ena gav det andra. Målinriktade nittonåriga Maja spelade in demos ”på sån där tjock dator, gud va länge sedan den känns” som hon gick och delade ut på caféer samtidigt som hon erbjöd sig att komma och uppträda.
– Jag var så envis. Till slut var de tvungna att tacka ja.
På någon av de konserter Majas envishet resulterade i satt en kvinnlig skivbolagsrepresentant i publiken. Det var inledningen på en ganska lång kedja av fina människor som hjälpt Maja Francis på hennes väg. Och som så småningom via en rad tillfälligheter ledde fram till Jessica Brandt, A&R på skivbolaget Universal.
– Vi började ses professionellt för ungefär åtta år sedan och kände att vi måste jobba ihop. Det gör vi fortfarande.
Eftersom Bjärelivs utsände reporter och huvudpersonen i detta reportage är rörande överens om att tiden bara är en chimär och man får vara glad om man över huvud taget kan hålla reda på vilken veckodag det är bestämmer vi oss för att det inte är så himla noga med exakta årtal och datum och klockslag. Men ungefär i samma veva som Universals Jessica Brandt och Ängelholms Maja Francis upptäckte varandra ringde en kompis.
– Det var Sophia Somajo. Hon skulle spela förband till Veronica Maggio på Nalen, men fått förhinder och undrade om jag kunde hoppa in. Det blev ännu en av de där små, små tillfälligheterna som flätades in i mitt liv. Veronica och jag lärde känna varandra och började samarbeta.
Mitt upp i alltihopa hade Maja blivit kär i en amerikansk gitarrist och flyttat med honom till USA – Nashville och Maine. De gifte sig, skrev musik ihop, Maja pendlade fram o tillbaka till Sverige. Äktenskapet brakade samman och när Maja återvände till Stockholm var hon, som hon säger, sjukt trasig. Fast det ordnade sig. Veronica fanns där, de återupptog samarbetet. Allt vände. Maja fick börja göra saker hon bara drömt om, eller snarare bara bett till universum om att hon ville göra. Festivaler. Sjöng på Globen. Uppträdde i På Spåret.
– Det sistnämnda hade jag kanske inte drömt om, men det var ändå så kul och gulligaste gänget att jobba med.
Samtidigt hade Maja, som hon alltid haft, kvar sina extra jobb som servitris. Bland annat på knasiga Vurma på Birger Jarlsgatan på Östermalm i centrala Stockholm. ”Där vägrade jag att svara i telefon, namnet är redan mardrömmen för en skåning, haha”.
– En konstig tid, fylld av kontraster. Jag kunde stå på caféet på dagen i mitt förkläde och servera kaffe åt en gäst som tittar upp och säger: såg inte jag dig på TV igår? Sånt älskar jag. Det är livet.
Idag kan Maja sedan ett och ett halvt år tillbaka för första gången ägna sig på heltid åt musiken. Och det var ju det som var meningen att vi skulle prata om. Vad hon vill förmedla med sitt skapande. Att hon just i dagarna – 15 juni närmare bestämt – släpper del två av sin tvådelade EP ”Cry Baby”. Och om ofiltrerade känslor.
För den som följt Maja Francis karriär är det ingen nyhet att hon håller ingången till sitt känsloliv öppen på vid gavel. Sedan tonåren kantat av depressioner. Intensiva dalar och lika intensiva toppar. Som vi nog har det lite till mans, fast inte lika markant. Och även om, så pratar vi inte gärna om det.
– Cry Baby föddes ur en av mina depressioner. Den här gången var det annorlunda. Jag var tom och förvirrad och ville ingenting. Istället för att trycka bort bestämde jag mig för att stanna upp och tänka, våga vara kvar. Något växte fram. En känslocykel.
Som nu skildras i fyra olika uttryck: feel, break, grow och shine. Spröda, samtidigt kraftfulla musikstycken. Som ska kunna fungera som en slags känslomeditation. Majas eget förhållningssätt har varit att stanna i varje känsla för att sedan gå vidare. Hon ser det som en cirkel, där man blir medveten om att känslorna aldrig kommer att ta slut. Man får vara ledsen ett tag, sedan lycklig. EP:n är som en känslostorm. Ett pastellrosa hjärtekrossuniversum! En hyllning till alla känslor och alla som vågar visa dem.
Bjäreliv har lyssnat igenom alla spåren på Cry Baby. Vi blev berörda. Vi måste fråga Maja hur hon bär sig åt och hur hon tänker.
– Jag skapar rosa världar av glitter som skydd mot det som skaver. För mig går det fort mellan högt och lågt och det som gör att jag orkar kämpa mig upp från det låga är att jag får bygga upp mina små fluffar. Livet är inte bara glitter och glam, det finns alltid en reva i kanten eller en liten spricka i hjärtat. Jag vill beskriva min ångest och uppmunta även andra människor att prata om sin sårbarhet. Det finns något befriande med att dela med sig av sitt mörker.
EP-titeln Cry Baby kommer från att Maja gråter så himla mycket. Under vårt snack har hon skrattat hela tiden. Det beror säkert på att hon är i Skälderviken. Och på att hon har en skön sommar framför sig. Trots att hon säger att hon inte gillar att ha planer eftersom det tar bort magin, låter det som en bra plan när hon avslutningsvis deklarerar hur resten av juni, juli och augusti ser ut.
– Jag tänkte spela live, festivalhänga med mina vänner, gråta och dricka bubbel. Jag ska va i Skälderviken så mycket jag bara kan!
För att hålla koll på Majas spelningar följ henne på instagram @ wherearetheunicorns.
