För 30 år sedan, 1987, avled Gustaf Håkansson, dvs ”Stålfarfar”, född i nordvästra Skåne. Smeknamnet fick han 1951 när han deltog i första upplagan av det s.k. Sverigeloppet. Det gällde att cykla på vanlig brukscykel från Ystad till Haparanda. Det var meningen att sträckan skulle avverkas i etapper under ungefär en vecka, alltså med sov-, vilo- och matpauser. Den då 66-årige Håkansson fick pga sin ålder delta utom tävlan. Han cyklade hela Sverige nerifrån och upp i stort sett utan att ta rast och han vann tävlingen med målgång ett halvt dygn före alla andra!
Både årets turistguide och den nya Båstad/Bjäre-kartan pryds på framsidan av bilder med cyklister på Bjäres fina cykelleder. Och cykeln (velocipeden) fyller i skrivande stund på dagen exakt 200 år. Det är mycket glädjande. Och man kan knappast se framför sig att denna förnämliga uppfinning någonsin kommer att försvinna.
Personligen är jag inbiten cyklist. (Ja, jag HAR körkort, bara så ni vet, men jag hyr bil när det behövs. Och jag tycker det är roligt att köra bil, men jag klarar de flesta av mina sysslor och uppgifter med cykel – i all synnerhet som Båstad numera har ett hyfsat nät av bra cykelbanor.)
Det finns många tungt vägande skäl att vurma för cykeln: Man skonar miljön. Man får motion. Man får starka benmuskler. Man får njuta av sol och medvind (regn och motvind får man på köpet …). Man är inte beroende av p-platser eller tidtabeller. Det är en sann njutning att komma hem efter en tur genom (ös)regnet. Det är ganska lätt att själv serva sin cykel. Fåglarna hörs och naturdofterna känns. Och det är lätt att stanna och prata med goda vänner.
Inte fler än 7 cyklar har jag haft i min vård. Det kan se ut som ett litet antal, men å andra sidan tyder det väl på att de haft hög kvalitet. Jag har hållit mig till etablerade märken – Monark, Crescent, DBS och Skeppshult. De kan förstås å andra sidan vara stöldbegärliga. Det hände även mig i Lund med en av de bästa cyklar jag haft: en turkos (!), treväxlad Crescent. Den höll sig i skick som ny i hela 20 år! Jag låste den alltid. Utom en gång när jag bara skulle sticka in och lämna ett paket i en affär. Det tog 50 sekunder. Men det räckte. Trots den speciella färgen (det var det årets modefärg …), återfann jag den aldrig. Kan ni förstå? Turkos!!!
En klasskamrat och jag cyklade varje lördag under ett par månaders tid i början av 60-talet. Det var farten utför Karstorpsvägen som lockade. Men för att få omväxling cyklade vi moturs upp från Hasselbacken och via Boarp bort till Häljarp, och så bar det iväg utför. Det är något att både vara tacksam för och förundras över, att ingen av oss råkade ut för något allvarligt på vägen ner mot Ängelholmsvägen!
Malörer har förstås inträffat. Men inte särskilt många, trots allt. Jag drar mig särskilt till minnes hur jag som nybliven tonåring tyckte mig ha kommit på en briljant idé: om kedjan hoppade av och bromsen alltså försvann, kunde man helt enkelt varsamt sätta foten mot ekrarna i framhjulet! Mycket kaxig skulle jag presentera min enastående uppfinning för några lekkamrater på Hagagatan. Jag stormade fram och hojtade glatt: ”Kolla, kolla! Min nya reservbroms!” Foten fastnade i ekrarna. I nästa ögonblick passerade jag likt en flygfisk kamraterna i deras ögonhöjd.
En annan lekkamrat råkade verkligen ut för att kedjan hoppade av. Vi hade fått för oss att cykla en annorlunda form av ”enduro”. Några mountainbikes hade vi naturligtvis inte. Med helt vanliga cyklar startade vi längst upp på toppen av Pershögsskogen och cyklade rakt ner mot Majvägen, dvs på tvärs över alla skogsstigar. Den gode vännen tappade emellertid kedjan när det återstod 50-100 meter. Hastigheten var för hög för att kasta sig av cykeln. Vad gjorde han? Jo, han släppte styret och höll händerna för ögonen. På det sättet seglade han rakt in i ett präktigt stånd med meterhöga nässlor! Han hade kortbyxor …
På tal om Stålfarfar minns jag en annan äldre cyklist som radiointervjuades inför den skånska cykeltävlingen ”Ringsjön runt”. Den vänlige radioreportern frågade artigt: ”Jaha, så farbror tycker alltså om cykling?” Den gamle både hörde dåligt och talade en utpräglad skånsk dialekt. Samtidigt var han van vid att vissa ord skulle uttalas på rätt bygdemål, så han tolkade reporterns fråga på sitt eget sätt. Och svarade: ”Nej, kyckling (uttalat syckling) är jag inte mycket för. Tacka vet jag en ordentlig kotlett!”
Fritte Friberg
Krönikör
