December är en av mina allra arbetsintensivaste månader. Förutom huvudsakliga jobbet – dvs att skriva – tjänstgör jag sedan några år tillbaka som ambulerande marsipangrisförsäljare på Gamla Stans, Hovstallets och Skansens julmarknader i Stockholm. Kanske inte den sysselsättning jag drömde om när jag i min ungdom skissade på framtida karriärmöjligheter, men det är en sidoinkomst jag investerar på ett för mig mycket livskvalitetsförhöjande sätt.
När jag står där i vindpinad kyla, huttrar tänderna i snöstormen, fryser tårna, fingrarna och näsan ur led är det tanken på det som jag just precis i detta nu upplever som driver mig vidare och får mig att stå ut. Er tillgivne Bjärelivskrönikör befinner sig nämligen i ett av sina världssmultronställen. Antibes, Franska Rivieran. Sitter skönt tillbakalutad på balkongen i tillfälligt hyrda lägenheten. Nedanför mig susar den lugna trafiken på boulevard Albert 1:er förbi i stilla mak. Lutar jag mig över räcket skymtar jag Medelhavet och sträcker jag lite på mig ser jag fonden av de sydligaste franska alpernas ännu så här i maj snötäckta toppar. Åtta minuters tågresa härifrån ligger Cannes, där förberedelserna inför den årliga filmfestivalen är i full gång.
Jag fullständigt älskar att befinna mig här i några veckor den här tiden av året. På något märkligt vis kände jag mig som hemma i dessa trakter redan första gången jag som relativt okysst sextonårig tågluffare klev av tåget på järnvägsstationen i Nice. Ville aldrig dra vidare, men tvingades ge med mig för resekompistrycket att bege oss norrut igen. Nog är den underlig, den där förnimmelsen av att omedelbart känna sig så tveklöst hemmastadd på platser man aldrig tidigare varit på? För mig finns det ett antal sådana ställen, Båstad är ett. Namn på kartor dit jag längtat och känt mig mer eller mindre tvungen att besöka. Ibland konstiga, som Dakar i Senegal. Ibland mytomspunna som Havanna på Kuba. Ibland med en tvingande dragningskraft som västindiska f.d svenskkolonin Saint Barth, lyxiga schweiziska skidorten Saint Moritz eller varför inte badorten Saint Tropez. I vissa fall har jag blivit besviken och inte fattat ett dugg, i andra fall har det varit obeskrivligt härligt och väl värt besväret. Jag har fortfarande kvar flera platser på listan över ställen jag måste utforska lite närmare. Vet inte varför men Mallorca finns med, den grekiska ön Mykonos också. Andra öar: Boracay och Tahiti. Av någon anledning känner jag att jag måste ta mig till Hong Kong och Kapstaden och Buenos Aires.
Någonting jag märkt att de ställen jag trivs som bäst på är sådana där allting är dyrt, helst svindyrt. Vilket med volymomfånget på min kassalåda i åtanke förstås är både katastrofalt och paradoxalt. Å andra sidan lyckades jag ganska tidigt utveckla en slags förmåga att låtsas vara motsatsen till kyrkråttsfattig. Den snorbilliga vita kostym jag för länge sedan lät sy upp hos en hål-i-väggen-skräddare i Bangkok har funkat som entrébiljett till fler än ett storslaget party i Cannes (den hänger för övrigt i garderoben i rummet bredvid när dessa rader skrivs). Min fallenhet för att lära mig en dryg handfull användbara fraser på ett flertal olika språk har också hjälpt till när jag velat iklädda mig rollen som internationell och sorglös playboy. Min knallblåa blick i kombination med min längd och min huds kapacitet att förvandla solstrålning till läcker solbränna har också varit användbara verktyg i den delen av mitt liv. Omväxling förnöjer. 
De två sista kvällarna innan jag reste från Stockholm jobbade jag som bankettservitör på en restaurang i city. När jag kommer hem igen kanske jag hoppar in i en butik på Västerlångatan i Gamla Stan innan jag sticker ner till Båstad och återupptar mitt gamla jobb som solstols-och trampbåtsuthyrare på stranden. Om jag då emellanåt skulle verka lite frånvarande beror det bara på att jag står och fantiserar om nästa forskningsexpedition till mina drömmars städer.
Claes Kanold
Krönikör
