Annons:

Kan tomater också vara godis?

Häromdagen fick jag höra av min kära mor att vi svenskar tydligen ligger i topp bland de nationaliteter som äter mest godis i hela världen och att vi i år till och med slagit rekord i sötsakskonsumtion jämfört med tidigare års mätningar. Grattis till oss!

Jag älskar godis, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Det kvittar hur många äckliga videos jag får se på Facebook där tusentals löss mals sönder till ett pulver som sedan används till mina favorit fruktnappar eller när grisfett rörs ner för att komplettera smeten till geléhallon. Godis kommer aldrig förändras i mina ögon. Och så tror jag att många andra också resonerar. Gottis har alltid varit den mest förbjudna frukten så att säga. Man vill så gärna, samtidigt som man ibland kanske inte borde…

Men varför just godis? Vem eller vad är det egentligen som har bestämt att det är godis, det söta, vi ska dras till? Varför skulle man inte kunna sitta hemma i soffan , känna ett enormt sug efter tomater, gå till kylskåpet, och smaska i sig hur många tomater man vill utan att känna att man ”egentligen inte borde”. Att ”ahh, jag är värd en liten belöning” eller att ”jag får väl köra lite extra hårt på gymmet imorgon”? Ska vi vara ärliga tänker många såhär, sen kan man ha olika åsikter om detta sätt att tänka men det tar vi någon annan gång!

Om jag ska vara ärlig tror jag att det hela är psykologiskt, att om godis inte hade existerat hade vad som helst kunnat ersätta dess plats. Även något som inte benämns inom sötsaksområdet. Mycket handlar om vad vi växer upp med och hur vi tar efter människor runt omkring oss. Vi har ju från barnsben fått lära oss att gottis bara är tillåtet på lördagar och vid vissa speciella tillfällen, eller hur?
Men då undrar jag – vad hade hänt om vi inte satt en prägel eller en begränsing på sötsaker från allra första början? Om vi hade normaliserat det och inte haft den ”hype” som nu finns – hade folk fortfarande känt samma sug efter godis och på samma sätt då?
Det har jag lite svårt att tro… Jag menar; man ser ju i medier överallt hur vuxna gör godis av grönsaker på alla möjliga vis för att lura i småbarn något vettigt, och det funkar! Barnen äter det som om det vore vilken godis som helst för att de i sina hjärnor tror sig veta att det är godis, vilket det är. Dock kan det vara gjort på till exempel morötter istället för grisfett!

Vad jag egentligen vill komma fram till är att vi människor tenderar att mer vilja ha det vi inte kan få än det som är tillåtet för oss att få. I det stora hela handlar det inte om godis, det handlar egentligen om det mesta här i livet. Att vi har föreställningen att ”gräset alltid är grönare på andra sidan hagen”. Det kan vara både på gott och ont. Det kan pusha oss framåt men även få oss att glömma att vara tacksamma för vad vi har här i livet. Min avslutande uppmaning är: bort med godis-hypen, stanna upp och var tacksam för vad du har!


Carmela Borges Olofson

Relaterade artiklar

X