Om ett halvår är det min tur. Då får jag äntligen dra ut på klubben och festa, jag får äntligen köra bil och äntligen göra exakt vad jag vill med mitt liv, jag är äntligen fri.
För tillfället är jag sjutton år och vågar knappt sova ensam hemma när mina föräldrar är iväg. Diskmaskin och tvättmaskin är mindre än ”inte min grej”, jag har mer än svårt för dem. Min ekonomi håller enbart tack vare underbara swishningar från min kära mamma och pappa. Och efter en hel sommars jobb kommer jag nu vilja ta en lång återhämtningspaus tills nästa sommar, att jobba är kul lite då och då men inte hela tiden.
Jag ska börja tvåan på gymnasiet och i samband med det bli vuxen..? Jag är ju fortfarande ett litet barn som bråkar med sina föräldrar om varför jag inte kan få vara ute till senare på kvällen och jag väntar fortfarande på att växa mina 10 centimeter till för att kunna bli Victorias Secret modell. Jag kan inte bli myndig än.
I all evighet har jag velat växa upp och fylla arton år. Tänk så coolt, och det är klart, det finns fördelar. Men jag skulle nästan vilja påstå att nackdelarna är fler…
Många artonåringar säger att man begränsas av föräldrarnas ”Inte så länge du bor under mitt tak”. Kära mamma och pappa, jag hoppas innerligt att ni använder er av detta för jag gillar att vara under någon annans ansvar och att vara lite begränsad (mestadels för att jag inte vet hur jag hade klarat att sköta mig själv).
Jag är livrädd för att min relation till min familj ska blir sämre för att man växer upp och blir mer och mer självständig så jag antar att det gäller att bibehålla min barnslighet ett tag till. Jag menar mina föräldrar har ju klarat det ända fram tills nu så det borde inte vara några större bekymmer…
Och som jag sa innan så har jag ingen koll på min ekonomi, det är en sak som jag kan tycka är lite lustigt med skolan. Vi lär oss oändligt långa ekvationer med alfabetets alla bokstäver, vi lär oss namnen på alla kungar som någonsin funnits och den kemiska beteckningen för salpetersyra. Men jag har aldrig någonsin hört ett knyst om hur man betalar en räkning, eller hur man tecknar försäkringar och hur skatt och olika kostnader som man inte hade någon aning om fanns, påverkar hushållet och sin privatekonomi.
Summan av kardemumman är i alla fall att jag inte känner mig redo för så pass stora ansvar vid 18 års ålder. Men samtidigt kan man också dra slutsatsen att det hela tiden kommer att komma nya hinder att ta sig över här i livet och man kanske inte kan vara fullständigt utrustad och redo för allt. Det gäller helt enkelt att tackla sakerna när de väl kommer och det är också så man lär sig nya saker och växer som individ.
Så även fast jag kanske inte känner mig alls rustad för att bli vuxen så kanske jag är redo för att börja bli redo för att bli vuxen, det är väl antagligen dags för mig att lära mig hur man växer upp.
Vuxenlivet jag är inte redo, men ta mig med storm!
