Varje morgon kommen någotsånär till sans stämplar min hjärna in på Drömfabriken. Jag är nämligen en obotlig drömmare och kommer därför sannolikt aldrig att bli vuxen. Det är en samtidigt smärtsam och befriande insikt.
Å ena sidan tänker jag givetvis ibland att det skulle vara skönt att känna tryggheten i en stadig inkomst och inte leva i en ständig berg-och-dalbana och aldrig kunna/vilja planera längre tid framåt än ett par månader. Å andra sidan har jag klarat mig hyfsat så här långt, även om jag i ögonblick av klarsynthet förstår att jag antagligen kunde haft det lite bättre ställtom jag skärpt mig några snäpp och inte låtit de tokiga tankarna och galna visionerna flaxa iväg så som de gjort.
Några av de knäppaste vanföreställningarna har jag gudskelov äntligen förpassat längst ner i medvetandets mest svåråtkomliga källarvalv. Där har t ex de totalt ologiska planerna att lära mig skriva noter med avsikt att komponera en evighetsgrön världshit där de årliga spelintäkterna skulle generera ett tjog sköna miljoner, hamnat. Fett dumt och dömt att misslyckas, inte minst då jag är komplett tondöv.
Jag har skrinlagt tankarna att ta en intensivkurs i golf och bli heltidsproffs. Dels har jag inget bollsinne, dels inget tålamod, så det är nog lika bra.
Inte heller tror jag längre att det är någon lysande affärsidé att skaffa vapenlicens och erbjuda något internationellt maffiasyndikat mina tjänster som iskall, diskret, effektiv och vansinnigt dyr hitman. Speciellt inte som jag är genuin pacifist och bara i yttersta nödfall kan förmå mig att smälla ens den mest envetna fluga till döds.
Hoppet om att räkna fram ett säkert system för att spränga banken på casinot i Monte Carlo är även det uppgivet, liksom de tro det eller ej nästan förverkligade tankarna på att försörja mig som danskavaljer åt äldre förmögna damer.
Faktum är att det i februari 1982 bara var en hårsmån ifrån att jag inledde en karriär som just gigolo. Det var i New York, dit jag anlänt ett par dagar tidigare från San Francisco, där jag blivit bestulen på i princip hela reskassan. Nästan pank, solbränd och fräsch som en ung viking, slog jag mig på en bar i närheten av det lopphotell där jag lyckats få en bädd på kredit, i slang med en kvinna av ytterst tveksam karaktär. När jag efter en stunds konversation bekände min pekuniära insufficiens fnissade hon förbindligt och föreslog att jag som lösning på problemet skulle pröva den bransch jag vid det laget förstått var hennes. ”Gå till Oak Room på Plaza Hotel vid Central Park i morgon vid after noon tea-time” viskade hon medan hon skrev upp adressen på en lapp hon sedan varsamt stoppade ner i bröstfickan på min kavaj. Sagt och gjort. Dagen efter gled jag elegant in på sagda etablissemang och lät blicken förstulet svepa över de ekfanerade båsen i den cigarettröksinsvepta salongen. Jag har nog aldrig sett så många blåhåriga kärringar på en och samma gång. Vad som sedan hände sparar jag till den roman eller det filmmanus jag förvånansvärt nog fortfarande drömmer om att skriva.
För så här är det: i allt jag gör ligger en baktanke om att jag ska lyckas jobba ihop en tillräckligt stor säck med guldpengar för att kunna ta ledigt minst ett år och hyra mig en strandvilla på en paradisbeach, helst någonstans i Västindien. Där är det första jag skaffar en vidbrättad halmhatt. Det andra en begagnad men funktionsduglig Underwood-skrivmaskin. Jag går upp varje morgon i gryningen och sätter mig på verandan och skriver några timmar. Sedan väcker jag försiktigt skönheten som ännu ligger och snusar i vårt svala sovrum. 
Jag läser upp sidorna jag knackat ner för att höra vad hon tycker. Min musa tittar på mig med dyrkande ögon, skrattar och säger på svensk-engelska med franskklingande accent: ”Darling, you are ett geni, kom så får du en morning puss”. Stolt som Zlatan efter ett hattrick går jag ut i köket och fixar frukost. Nybakade croissanter, rykande hett kaffe, yoghurt och färska frukter…
I sommar (igen) ska jag skissa vidare på projektet. Än så länge får jag hålla till i Båstad. Det är ingen kass början på en dröm, det heller.
Claes Kanold
Krönikör
