Stellan Sundahl:
– Sjunger ni mycket snapsvisor på ålagillena?
Ålarökaren:
– Nej, snapsvisor är inte så modernt här i Kåseberga.
Det är nödvändigt att komma ut och möta publiken. Efter Helt Apropås TV-premiär 1984-85 började vi turnera. Första gången Stellan, Kryddan och jag stod på en utescen tillsammans var på Vikens idrottsplats, söndagen den 13 juni 1986. Scenen var ett svajigt lastbilsflak, publiken hade solen i ögonen och längst fram stod ett av ortens original och han var inte påtagligt nykter. Vi lovade oss att aldrig mer uppträda utomhus, i alla fall inte på ett lastbilsflak. Det blev ett löfte som vi kom att bryta åtskilliga gånger.
Kryddan och jag uppträdde t ex utomhus den 4 augusti 2012 i Båstad. Och det gjorde vi gärna: det var en strålande sommardag och Bjäre Bokhandels gård var fullspikad till sista plats! Kan vi inte göra om det?
Replikskiftet ovan mellan Stellan och ålarökaren ägde rum i Kåseberga i juli 1987. Vi hade uppträtt på hamnfesten. Ett kärt minne från den dagen är vindstyrkan. Kryddan skulle i en monolog slå ett rått ägg ”i pannan”, dvs sin egen. Han höll upp ägget så publiken skulle se det. Men vinden tog ägget och skickade det rakt in i orkestern. Närmare bestämt i bastrumman. Och det blev till och med roligare…
Det är ofta kul att uppträda på små orter. Men det finns undantag. Kryddan och jag turnerade mycket som duo och ett av våra första engagemang var på ett diskotek i Simrishamn i februari 1988. Vår manager sa till oss att ta betalt kontant före showen. Det var ett klokt råd. Ägaren fick gå hem efter pengar och när vi sparkade igång satt det 12 personer i publiken. Men de såg ju bra, å andra sidan. När vi efteråt var på väg till turnébilen, möttes vi av 200 personer på väg in! Både vi och vår manager hade glömt att det var en viktig hockeymatch samma kväll: Finland-Sverige hade precis slutat! Hur kunde vi missa det?
Ett av de mer kuriösa framträdandena som Kryddan och jag gjort – och här snackar vi nog världsrekord – är att ha uppträtt i överljudsfart! För Guinness Rekordbok att notera: den 28 juni 1988 underhöll vi – tillsammans med John Pohlman – gräddan av Sveriges reklamfolk och journalister i en Concorde över Nordsjön! Pohlman pratade om norrsken och vi sjöng, bl a på melodin ”Kostervalsen”. Texten löd ”Kom i en Concorde! Den går fortare än en Ford!” Ett av den högtstående lyrikens verkliga smycken!
En bisarr liten delikatess inträffade på Ronneby Brunn 1990. Ett större privat företag firade jubileum och vi underhöll till kaffet. Halvvägs in i föreställningen reser sig en äldre dam, kryssar mellan borden, går fram till scenen och frågar med hög röst: ”När börjar bingon?”
Vi satte upp vår första stora krogshow med hel ensemble på Berns’ i september-oktober 1990. Premiären blev en dundersuccé, vilket bl a fick Sven Melander att på eftersitsen utbrista: ”Ja, men det här var väl ändå onödigt bra!” Sven och Tomas Bolme skulle på samma scen köra sin show i november, efter oss…
På Berns’ fick vi uppleva hur någon i publiken bokstavligen höll på att skratta ihjäl sig. En bit in i föreställningen hörde vi hur en man mellan skämten flämtade: ”Oj, oj, oj!” och ”Ho, ho, ho!” och ”Ha, ha, ha!” och ”Jag klarar inte mer!” Lotta och jag spanade från sättstycket och fick syn på mannen, en vad man kallar ”fryntlig” person med vid det laget tomatfärgat ansikte. Kort därpå så föll han ihop över sin grogg. Vakterna rusade till och baxade ut honom. Just innan de försvann ut hördes han kvida: ”Hur gick det med groggen?”
Nöjesjournalisterna frågade: ”Hur känns det att stå inför en så stor live-publik, ni som kommer från en liten TV-studio?” Berns’ Salonger tog en publik på 500-600. Men Lotta Thorell hade som dansare spelat i betydligt större teatersalonger, t.ex. Cats i Hamburg. Och Stellan, Kryddan och jag hade 10 års erfarenhet av att spela spex på Akademiska Föreningen i Lund. Stora Salen där är alltid fullsatt. Det innebär c:a 1 000 personer. (Och den publiken är dessutom allt annat än tyst.) I augusti 1987 spelade vi 14 dagar på Lisebergs utescen. En dag hade vi 4 000 personer. Den dagen regnade det…
Keep swinging!
Fritte Friberg
