I mångt och mycket är jag en periodare. Inte på det viset benämningen vanligtvis förknippas med – rusdrycker förtär jag nämligen med yttersta måtta nuförtiden. Nej, mina perioder består av läsning, arbete och träning. Just nu befinner jag mig i en väldigt angenäm kombination av alla tre av dessa mina ”laster”. Jag hinner med massor. Olika typer av fysiska aktiviteter minst fem gånger i veckan, mycket jobb och en hel del läsning. Läser hemma, har alltid med mig bok när jag transporterar mig i storstadens kollektivtrafik och ibland när jag långpromenerar och unnar mig en stunds paus i solens sken. Skön- och facklitteratur i en salig blandning. På nattduksbordet ligger för tillfället norrmannen Jo Nesbøs gastkramande roman Sonen, den oerhört belästa amerikanen Joseph Campbells lärorika mastodontverk Hjälten med tusen ansikten och snart avslutade Den tunna hinnan av svenske psykiatrikern Ludvig Igra. Och det är ur den sistnämnda jag hämtat inspiration till månadens lilla betraktelse. Bokens tema är det mänskliga beteendets tunna hinna mellan omsorg och grymhet. Ett i allra högsta grad dagsaktuellt och samtidigt skrämmande komplext ämne. Mycket han skriver stämmer till eftertanke. Det av författarens påståenden som fästade sig starkast fast i mitt inre är att det var i övergången från poly- till monoteism som mycket av det elände vi sedan dess upplevt i människans historia inleddes.
Från det att vi haft en mängd olika gudar för olika skeenden och företeelser i livet skulle vi – med det långa perspektivets mått mätt – plötsligt – enas om att det bara finns en enda gud som bär ansvar för hela konkaronget. ”Du ska inga andra gudar hava jämte mig” typ.
Min reflektion: visst vore det mysigt om vi återgick till det polyteistiska systemet. Det är inte alls så främmande som det möjligen låter. Uppfattningen om olika slags gudar och väsen lever kvar i nordisk folklore. Det är dessutom bara knappt 2000 år sedan, plusminus några hundra, som våra anfäder vikingarna höll sig med en uppsättning gudar av olika dignitet. Och idag behöver vi inte åka längre än på charterresa till Grekland eller Asien eller Sydamerika för att uppleva kulturer där vi får berättas för oss om gudomligheter till höger och vänster. Vissa antika, andra förvånansvärt kontemporära.
Fördelarna med ett utspritt dreamteam smågudar är betydliga. Den mest uppenbara är att vi skulle slippa alla de otäckheter som utspelat och fortfarande utspelar sig i religionens namn. Vi skulle slippa alla hycklande predikanter och moralister, alla illdåd begångna bakom de heliga rummens fördragna draperier. Vi skulle kunna riva alla kyrkor, moskéer och tempel som upptar värdefull mark mitt i våra städer och istället bygga nödvändiga bostäder.
Var och en av oss skulle kunna ha sina egna behovsanpassade små gudar att vända sig till. Om vi vill kan vi döpa dem. I köket Leif Mannerström. På fotbollsplanen Zlatan. I Göteborg Håkan Hellström. På natten John Blund. På bio Julia Roberts. På TV Arne Weise. På skoj Robert Gustafsson. I Båstad Hasse Kvinnaböske.
Vi skulle kunna ha en gud som beskyddar oss i trafiken, alla elever skulle få en som såg till att alla var snälla mot varandra i skolan, det hade varit schyst att ha en vädergud som fixade solsken och lagom badtemperatur hela sommaren.
Sedan ska man inte underskatta vilka affärsmöjligheter ett sådant här upplägg skulle innebära. Snacka om merchandising om man fick ensamrätt på att tillverka gudsfigurer att bära med sig i nyckelringar, som smycken runt halsen statyer i trädgården. Gud, vilken bra idé.
Claes Kanold, krönikör
