Efter att i drygt sex decennium levt i ständig förundran över att min gängliga lekamen bibehållit sin förhållandevis ungdomliga spänst började det i höstas anas tecken på att mina lemmar inte längre är sammanfogade vid en tonårings fysionomi. Jag beklagar mig verkligen inte. Tvärtom. Jag är oändligt tacksam över att inte ha varit sjukskriven mer än totalt tre dagar i hela mitt liv. Och den gången var jag inte ens sjuk. Orsaken till min belägenheten var då att jag hade råkat falla ner över en avslagen champagneflaskhals som prickat mig rakt mellan ögonen och åstadkommit ett blodflöde modell fontän. Ambulans från Pepe´s Bodega (var annars?) till Helsingborgs lasarett mitt i natten, där jag blev sydd – ärret syns fortfarande om man tittar noga. Men det är en helt annan historia.
Det var ju åldrandet vi var inne på. Det som säkert har synts på utsidan betydligt längre än vad jag velat inse. Och som nu börjar kännas även på insidan. Ingen stor dramatik, det stramar bara till och gör lite ont när jag går. Eller ska resa mig upp från sängen eller soffan eller solstolen eller sätta mig upp på cykeln. Varje gång det sker gör sig min förgänglighet påmind och jag vet att det ser gammalt ut. Varje gång det sker tänker jag också på hur det känns för alla andra. Både för de som är lite äldre än jag och för de som är mycket yngre. Speciellt här i Båstad, för här har jag kompisar som ännu inte fyllt tvåsiffrigt och bekanta som otroligt nog börjat närma sig det tresiffriga talet.
För drygt en månad sedan var jag på studentmottagning, det var en tjej jag känt praktiskt taget sedan hon föddes. Jag tycker fortfarande att hon och hennes jämnåriga är löjligt unga, barn nästan. Höll på att bli förfärad över att de fick dricka vin och att några av dem smygrökte runt husknuten medan ytterligare andra smög iväg och hånglade i ett sovrum. Höll man själv på så där när man var arton? Jäpp. Man ägde. Man hade körkort. Man hade varit ute och tågluffat. Man hade prövat och gjort både det ena och det andra som ens föräldrar sannolikt hade låst in en ett helt sommarlov för ifall de bara visste. Och ifall någon i min ålder hade reagerat hade man bara tänkt något i stil med ”strunta i oss, himla gubbstrutt”. Och man skulle aldrig kunna ha föreställt sig att den där äldre mannen faktiskt innerst inne själv kände sig som en ganska nybakad student.
För drygt en vecka sedan, en av de där stekheta junikvällarna ni minns, var jag nere i hamnen och snicksnackade med några relativt nyvunna väninnor. Sådana som härjat i Båstad sedan de var unga och vackra (nu är de bara vackra). Några av dem studsar runt som vore de partyprinsessor på Boogie Club och Crazy Horse, vilket de naturligtvis var när det begav sig. Andra tar det lite mer piano. Det de har gemensamt är den där omisskännliga gnistrande glimten i ögonen. Den som skvallrar om att här vilar inga ledsamheter. Den som kan berätta om hur det var att bli uppvaktad av kontinentala playboys eller förförd av stiliga tennisgudomligheter. Den som avslöjar att tjejerna i Båstad var minst lika busiga på Gustav V:s tid som de är på prins Carl Philips. För att inte prata om killarna.
Det som slår mig är hur svårt det var för den tonåriga versionen av mig själv att föreställa sig att sådana gamla stötar som mina föräldrar och deras vänner också hade varit unga och galna, och deras föräldrar i sin tur. Det slår mig också att vi som idag räknas till det gamla gardet måste vara mer toleranta och förstående när vi ser hur de yngre generationerna roar sig och bär sig åt. För det är väl bara att erkänna; det behövs inte särskilt många skrap på våra allt skröpligare ytor för att hitta den där spralliga typen som aldrig tycks bli äldre än tjugotre.
Nu väntar jag bara på nyheten om att Ungdomens Källa har upptäckts någonstans utmed Stensåns flöde.
