Den som spar han har

Joakim OrtsmarckJag är en samlare. Kanske inte så extrem som de personer man ibland får följa i amerikanska tv-serier men likväl, jag älskar att samla på saker. Min morfar, som gick bort för många år sedan, var precis likadan. I alla fall tror jag det. Kanske lyckades mormor tygla honom lite mer än vad Julia försöker med mig. Så länge mitt samlande inte stör det dagliga livet så låter hon mig hållas.

Min familj har alltid samlat på gamla traktorer. En ganska skrymmande hobby när det börjar handla om trettio stycken eller fler. Vi pratar amerikanska Oliver, svenska Bolinder Munktell, tjeckiska Zetor och så vidare. En del renoverade till nyskick och en del i en kondition som den oinvigda kanske skulle beteckna som ett vrak. Men en samlare ser möjligheten och skönheten i det som andra oftast inte ser. För oss är traktorerna allt annat än vrak, det är kultur!

När jag som tjugoåring flyttade till Halmstad för att börja studera gick jag in i en ny samlarperiod. Halmstads stoltheter Gyllene Tider, Roxette och Per Gessle hade tillsammans gett ut ett antal tusen olika skivor, olika länder, pressningar, skivbolag och så vidare. Jag bestämde mig för att jag skulle ha dem alla. Det kunde handla om testpressar från USA, unika ensidiga vinylskivor från Mazarin eller arabiska omslag där alla barn tagits bort (Ja Roxette gjorde det långt innan IKEA).

En dag kunde jag konstatera att jag hade världens största samling av Gyllene Tider, faktum är att jag hade många skivor som inte ens bandet själva visste fanns. Min Roxette-samling var inte störst men säkert en av de fem största i världen och samma sak med Gessles solomaterial. Nu hade jag nått mitt mål, vad skulle jag göra nu? Samtidigt startade vi upp vår första tidning som småföretagare är varje krona viktig. Jag sålde helt enkelt alla skivor på Hallands Auktionsverk. Buden kom från hela världen, TV4 Halland och Radio P4 rapporterade och alla undrade vem den anonyma galningen var som sålde skivor på auktion…
Jag erkänner att det var undertecknad.

Så här har samlandet gått upp och ner i perioder i hela mitt dryga trettioåriga liv. Objekten har varierat med samlandet har alltid funnits där som en röd tråd. För tillfället har jag två olika samlingar på gång. Den ena är Ericofon, den klassiska kobratelefonen. Jag har insett att det finns runt hundra olika varianter, många av dessa på den amerikanska marknaden…
Det blir mycket tid på nätet i sökande efter nya modeller. Min andra samling består av Mackmyra, den svenska whiskyn från Gävletrakten. Ett trettiotal olika varianter att släppts sedan starten och ännu har jag inte alla men jag är på god väg. Problemet här är att jag måste köpa två av varje med tanke på att jag gärna vill smaka också…

Jag har kommit fram till att det är själva samlandet jag uppskattar. När jag väl har min samling så är tjusningen till stor del borta igen. Det innebär med all sannolikhet att jag om några år har ett hundratal telefoner och tjugofem liter svensk whisky att avyttra men vad spelar det för roll. Det är samlandet som är grejen och jag lär inte ha några problem att hitta ny saker att samla på mig. Jag kan tänka mig det mesta utom frimärken, det har jag aldrig förstått tjusningen med…

Joakim Ormsmarck