Antingen går det som på räls eller också spårar det ur

Häromveckan när jag stod på Båstads något bedagade järnvägsstation och väntade på tåget som skulle ta mig tillbaka hem stötte jag på en lycklig och len kompis. Hon var där för att vinka av en väninna som hälsat på.

Det där attans stationsskrället har sett lika mediokert ut sedan Gustav V slutade ställa upp sin specialbyggda kungavagn på det stickspår som än idag döljer sig under ogräset vid sidan av den luggslitna byggnaden.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när det fanns kiosk och servering på station och en uniformerad stins som vinkade av tåget och luckan i väntrummet var bemannad och den röda mattan rullades ut för V Gurra. Medan en blåsorkester spelade en välkomst-trudelutt för den kungliga högheten med den taskiga backhanden och fjompiga serven. Eller också har jag bara sett just den scenen i någon gammal journalfilm, men det är inte det som är poängen.

Nix. Poängen är att bäst som den lyckliga, lena och ljuvliga väninnan och jag står där och småspråkar efter att hennes kompis tåg lämnat station kommer det en förtvivlad dam fram och avbryter oss. Hon har inte riktigt fått kläm på hur den där krångliga biljettautomaten är beskaffad. Vi, eller rättare sagt Den Lyckliga och Lena, visar kavat hur det funkar och får ett tacksamt leende i belöning. Tågresan var räddad. Det där hade man kunnat tjäna pengar på, slinker det då ur mig, så där obetänkt som det brukar. Du hade kunnat begära en tia för besväret. Det har du alldeles rätt i svarar Lyckliga och så spinner vi loss. Den ena smarta idén avlöser den andra:

Cykelparkeringen ser lite slarvig ut. Där borde man ha någon som höll ordning, krattade gruset, vaktade. Man skulle haft en tjänstgörande cykelpump och varför inte en cykeluthyrning för tillresta dagsbesökare. Med en karta och turistinformation till hands.

På andra sidan står en massa bilar. En del ser aningen nedsmutsade ut. Dem skulle vi kunna erbjuda oss att tvätta medan husse och matte är ute och reser. Apropå det: Ett husdjursdagis så alla pendlare slapp bekymra sig för den detaljen i sina liv. Självklart skulle vi kunna passa deras fyrbenta familjemedlemmar lite längre när tåget går till Kastrup f v b lite längre bort.

Vi skulle kunna vissla fram taxibilar, bära bagage, assistera vid biljettautomaten, städa perrongen, hålla snyggt på toaletten, ta hand om nycklarna och se till husen när ägarna är bortresta. Öppna fastighetsmäkleri, café med take away, skoputs, massagebänk, boendeförmedling, äktenskapsrådgivning, gym, godsförvaring. Skomakeri och kemtvätt -lämna när du lämnar hämta när du är hemma igen. Vi skulle kunna rulla ut röda mattan när kungligheter kommer på besök och vi skulle kunna……
…vi skulle kunna ordna det mesta när man tänker efter.

Prislistan skulle sitta på väggen så alla förstod att man var tvungen att betala för våra tjänster. Vi skulle ha världens snyggaste uniformer och en stor börs i ett bälte runt midjan där vi skulle samla alla pengar vi fick in. Vi skulle inte söka några tillstånd utan bara sätta igång och låtsas som ingenting ifall någon frågade vad vi höll på med.

Sedan, vid närmare eftertanke, kom vi på att det nog skulle bli en himla massa jobb. På rätt oregelbundna tider. Det skulle gälla att hålla sig i närheten, från första avgången på morgonen till sista på kvällen. Claes2014-featureMen det kunde man lösa med personalbostad en trappa upp i stationsbyggnaden. Fast vi skulle nog ändå behöva anställa personal. Kanske kunde vi utnyttja välkomstorkestern? Medlemmarna har ju ändå redan snygga uniformer och måste hållas sysselsatta även när de lagt undan instrumenten. Ett annat bekymmer är vad vi skulle hitta på när hela stationen flyttas om ett år. Och just när vi började fundera på det kom mitt tåg.

Claes Kanold
Krönikör